Cobra (1986)

Title: Cobra
Year: 1986
Dir: George P. Cosmatos
Review: M Original
***

Döm om min förvåning när jag en dag slår igång en av film/tv-program-tjänsterna på min xbox och ser Sly's 80-talsnuna torna upp sig på min tv.
Har ju varit lite si och så med utbudet, så gladeligen märkte jag att både Cobra och komedifavoriten Spies Like Us (J. Landis 1985) dykt upp för att smörja ögonen med.
Cobra minns man ju som en film som gått genom stora häcksaxen när man såg den som ung.
För likt många andra rullar från samma guldera var det ju en hel del våld, och det ansåg den svenska censuren att vi inte klarade av.
Lyckligtvis slipper vi ju det nuförtiden.

Stallone spelar den stenhårda snuten Marion 'Cobra' Cobretti som är en tuff rackare som gör allt för att knyta dit buset.
Med tandpetaren i mungipan, knytnävarna och pulvret i stålet laddat har de kriminella en hård stund när de möter Cobra.
Hans chefer gillar inte hans metoder, men Cobra bryr sig föga.
Jakten börjar på en seriemördare som gäckar polisen och skrämmer slag på staden.
Inga tydliga motiv eller likheter mellan offren finns, så polisen är helt i blindo över vem eller vilka som utför alla morden.
En kväll lyckas Ingrid (Brigitte Nielsen) få syn på en av mördarna och blir en viktig pusselbit för polisen.
Cobra och Gonzales (Reni Santoni) får i uppdrag att hålla koll på Ingrid och samtidigt försöka snärja mördaren.
Men det visar sig lättare sagt än gjort... speciellt eftersom det verkar som att mördaren ligger steget före.
Kan det finnas en läcka inom polisen?
Kommer de kunna stoppa morden och rädda kvinnan?

Satte igång några ägg vid början av filmen för att få dem exakt lika hårdkokta som rullen.
För vid de gamla gudarna, detta är hårdkokt.
Stöddiga one liners, Stallone i stelfejsad hårdhet och våldsamheter.
Det är ungefär allt som var bra med filmer på 80-talet förpackat i en svart skinnjacka med solbrillor.
Det är överdrivet åt alla håll och man kan bara njuta där man sitter och stoppar hårdkokta ägg i munnen.
Cobra är vad nutida actionrullar inte är, och jag känner en saknad när jag ser den idag.
Det är såsigt, det är övertydlig produktplacering, ganska ostiga repliker, inte trovärdigt och en huvudroll som är så övermänskligt hård att man storknar.
Men alla dessa komponenter gör det också till en väldigt underhållande stund och att min hjärtkammare som fylls av 80-talet verkligen glöder.
Som jag skrev i inledningen så minns jag Cobra från första gången jag såg den och hur trasig den var då.

Stallone vet man ju kan fixa en roll och ibland riktigt bra dessutom.
Cobra kanske inte är hans mest välspelade roll, men han gör ju jobbet.
Det är sparsmakat med ansiktsuttryck och han knarrar fram sina repliker för att låta extra bad ass.
Brigitte Nielsen är ju rätt dålig som alltid, men man kan se förbi det med tanke på snytingarna man får filmen igenom.
Reni Santoni är ju med i världens kanske roligaste film Dead Men Don't Wear Plaid (C. Reiner 1982) så han måste jag ju respektera.
Han gör inte bort sig som den hungrige Gonzales.
Mördaren NightSlasher spelas av den alltid hårde Brian Thompson.
Han känner vi ju igen som bad guy ifrån bland annat X Files (C. Carter 1993) och Fright Night 2 (T. L Wallace 1988).
I Cobra är han extra elak med sin riktigt elaka kniv.
Överlag är skådespeleriet ungefär vad man behöver i en actionstänkare, är ju inte det man kommer ihåg ändå.
Stallone gjorde Rocky (J.G Avildsen 1976) och det är ju en bra rolltolkning, så att han inte får spela ut mer än sitt tough guy-register här i gör absolut ingenting.

Det är en våldsam rulle, som sig bör när det gäller en sådan här 80-talsrökare.
Skjutjärn, jeansbeklädda rundhus och knivar i varenda kroppsöppning.
Som brukligt sitter jag och skuggboxar i soffan och klyver bordet med kniv av ren pepp.
Känner hur hockeyfrissen växer ur min kala hjässa när jag kastar mig ner för trappan.
Det är stökigt, våldsamt och man behöver inte tänka så mycket för manuset är enkelt men underhållande.
Popcorn skall finnas i en stor, stor skål när man ser Cobra och läskglaset ska vara av plast så det inte går i kras när man välter bordet.
Det är en underhållande film, om än inte den bästa i sin sort från 80-talet men helt klart värd att ses om och om igen.
En röjare med en rad av alla de där klichéerna man älskade med 80-talet.
Allt förpackat i tajta jeans, höga frisyrer, solbrillor med spegelglas och blankslipade knivar med spikknogjärn på.
Bring on the violence!

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ***