Savage Streets (1984)

Title: Savage Streets
Year: 1984
Dir: Danny Steinmann
Review: M Original
***

Tupera upp håret, dra på dig ett par jeans så tajta att du lika gärna kan måla på dem så kör vi.
Kvällens attraktion blir en 80-talsstänkare signerad Danny Steinmann som också gav oss Friday The 13th V (D. Steinmann 1985).
Denna gång handlar det dock inte om någon monsterrulle, utan denna gång är det exploitationgenren han stoppar fingrarna i syltburken på.
Exploitation och rape & revenge är ju två genres som har stötts och blötts fram och tillbaka sen första filmerna såg dagens ljus.
Hur man än väljer att se dem så lämnar de ju ingen oberörd.
Studio S bjuder upp till dans med denna utgåva av den omtalade Savage Streets och det är bara tacka och ta emot.

Brenda (Linda Blair) är skolans hårding och hennes gäng med tjejer gillar att partaja och ha kul.
När de inte visar lång näsa åt lärarna stryker de runt på gatorna.
En kväll när Brenda, hennes dövstumma syster Heather (Linnea Quigley) och tjejerna är ute så träffar de på gänget Scars.
Killarna i Scars stöter på tjejerna, men får nobben och får dessutom sin bil fylld med sopor av tjejerna.
Tillbaka i skolan efter en gymnastiklektion hamnar Brenda i bråk med den präktige Cindy (Rebecca Perle).
Samtidigt sitter Heather och väntar på sin syster, men istället dyker Scars upp och våldtar och misshandlar henne svårt.
När en i Scars känner ånger efter ytterligare ett våldsdåd, som denna gång resulterar i ett dödsfall, dyker upp vid Heathers sjukhussäng för att be om ursäkt ser Brenda detta och förstår vilka som ligger bakom.
Vansinnig börjar hon planera hämnden mot Scars som våldtagit hennes syster och dödat hennes kamrat.

Som sagt så har man Studio S att tacka för en oklippt svensk utgåva med en del matnyttigt extramaterial.
Var ju lång tid man inte fick tag i liknande filmer då de var totalförbjudna eller helt enkelt inte omtalade nog för att nå oss här uppe i norr.
Jakten på obskyra rullar hade ju en rejäl charm i sig, men det är faktiskt behagligt att kunna surfa in på exempelvis luftslottet facebook och knipa några sköna titlar av någon som säljer av sin samling.
Savage Streets var en sådan film som hamnade i samlingen för någon minimerade sin egen... man tackar.
Som bekant är tackar jag ju sällan nej till en röjig 80-talare.. för röjig, det är Savage Streets.
Den innehåller allt det där som en exploitationstänkare från det glada 80-talet ska ha.
Det är fluffiga frillor, det är naket, våldsamt och ostiga skådespelare.
Linda Blair är ful i munnen och slåss med tjejer i duschrummet, klär sig i läderpaltor och skjuter armborst.
Rektorn örfilar verbalt upp buset och limmar på tjejerna som väl är 40 år yngre än han själv.
Gängkillarna våldtar, dödar och beter sig allmänt ruttet mot sin omgivning, men ingen gör något åt det.
Alltså är allt precis som det ska vara i en film av den här sorten.

Jag sitter här med nyllet fullt av heta jalapénosnacks och kippar efter andan, och nej det beror inte på snacksen.
Det är filmen som ligger bakom att min anda har tagit till flykten för en stund.
Blir alltid som ett barn på julafton när jag ser stänkare som detta.
Vissa skulle förmodligen rynka på näsan åt det dåliga skådespeleriet, den politiskt inkorrekta jargongen filmen igenom och liknande.
Jag är dock så svag för filmer som denna, så inget av detta rör mig i ryggen, snarare förhöjer det bara upplevelsen.
Filmer som dessa görs inte längre, och det är kanske därför jag blir sådär varm inombords.
Visst, den ligger inte i samma klass som min absoluta favortfilm i hämndgenren, Death Wish (M. Winner 1974) men den förtjänar att finnas tillgänglig för oss filmnördar.

Linda Blair är ju som bekant mest känd för sin utmärkta roll i mästerverket The Exorcist (W. Friedkin 1973).
I Savage Streets är det en vuxen och stökigare Blair, såklart.
Hon är ju ingen superb skådespelerska i denna film, men det hör ju lite till som jag redan nämnt.
Men hon får skicka iväg lite sköna oneliners och uppvisar en riktigt stöddig attityd som jag tycker hon gör skapligt ändå.
Savage Streets har ju också med en av mina favorit scream queens, vilket är ironiskt att kalla henne då hon i denna film är dövstum.. Linnea Quigley.
Hon brände fast sig på min hornhinna i den fenomenala Return Of The Living Dead (D. O'Bannon 1985) och är alltid en fröjd för ögat.
Våldtäktsscenen med henne är rå och gör att man vill snegla bort lite, och den blir ytterligare vidrig av att hon inte kan ropa på hjälp.
Varning utfärdad om du har problem att se sådant, så var beredd med spolknappen.
En kul detalj är att John Vernon dyker upp i rollen som den sure rektorn, något man ju sett honom som innan.
I bland annat kultfestrullen Animal House (J. Landis 1978), och han är lika sur här i.. pärla.
Skådespeleriet är som sagt ganska ostigt, men det funkar i filmen, speciellt hos gängkillarna som känns rätt vidriga trots allt.
Ingen djupare karaktärer, men man får det man vill ha och de sköter sig skapligt och det blir aldrig skämskudde.

Filmer som Savage Streets får mig att sakna 80-talsfilmstilen, det kändes lite mer avslappnat då och som att filmerna inte försökte vara mer än vad de var.
Man hör ofta att det var "så mycket dum action", och ja.. kanske det.
Men filmerna försökte inte vara något mer än det, var det en "dum action" så ville den inte vara mer.
En stunds underhållning, ingen lära för livet direkt.
Plus, återigen, att man slapp dataeffekterna som gör att allt för många av dagens actionrullar bara ser ut som fladdriga tv-spel.
Det är ingen uppsjö av effekter i Savage Streets, men de som är funkar.

Savage Streets är en hämnd/exploitation-film i ordens rätta bemärkelse.
Det är våld med, det är mycket naket, stökigt och en hel del karaktärsklichéer man uppskattar.
Skådespelarna funkar, är ju rätt ostiga, men det gör ingenting utan bidrar bara till den sköna 80-talskänslan.
Det är hårda brudar och sluskiga snubbar, alltså precis som det ska vara.
Är kul att sådana här lite bortglömda filmer kommer upp till ytan igen och går att få tag i, utan att behöva leta med lykta i skrymslen och vrår.
Man stjälper ut en hink med snacks rakt i ansiktet och snör på sig sina tajtaste jeans.
Nu har jag inte hårsvallet för att medelst hårspray anlägga en hög frisyr tyvärr, hade jag haft det så hade jag gjort det för att passa in i filmen.
Väl värd att se och minnas tillbaka till en tid då en actionstänkare bara var detta och inget annat.
Nej, du kommer inte lära dig något av Savage Streets, men gillar du exploitationfilmer med action kommer du få vad du vill ha i en och en halv timme.

Soares-skalan:
-Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***