The Purge (2013)

Title: The Purge
Year: 2013
Dir: James DeMonaco
Review: M Original
***

Under vissa reklampauser på den gamle dumburken visades trailern för The Purge.
Genast började ju diskussionerna huruvida det vore en bra idé.
Vi landade väl ganska snart i att vissa nyare filmskapare kanske skulle få sätta livet till, mest för att skona omvärlden från deras smörja.
Nej, skämt åsido.
Men filmens story kändes ändå nyskapande, och är ju underlag till intressanta diskussioner om moral och vad som är rätt och fel.
Sen att filmen och meningen diskuterades av en lång rad kompletta nötpåsar runt på nätet... ja, det kan man ju undvika att vända blicken emot.

Året är 2022, landet är USA och allt är nästan helt frid och fröjd i "the land of the free".
Nästan inga arbetslösa och våldet i samhället har i stort sett försvunnit.
Detta på grund av den dagen om året då något som kallas "the purge" infaller.
Under 12 timmar är i stort sett alla lagbrott, inklusive mord helt okej att utföra.
Familjen Sandin räknar dock med att tryggt sitta i sin villa, då herr'n i huset James (Ethan Hawke) säljer och har installerat nyaste säkerhetsanordningen för att familjen inte ska behöva vara med om något under the purge.
Allting är frid och fröjd, signalen går för att the purge ska börja och familjen lutar sig tillbaka bakom skyddet.
Men, i huset finns också dottern Zoeys (Adelaide Kane) pojkvän Henry (Tony Oller) som smitit in innan skyddsväggarna slagit igen.
Utanför börjar de 12 timmarna, och snart hör sonen i familjen, Charlie (Max Burkholder), ett rop på hjälp genom videoövervakningen utanför.
På eget bevåg släpper han in mannen i nöd.
Det visar sig att mannen jagas av en grupp människor som kommer till Sandins hus, och ställer ett enkelt ultimatum.
Han eller ni.....

Det är mycket med The Purge jag borde tycka väldigt illa om, både med tanke på när den är gjord och vissa filmiska saker.
Det är då en lite skum känsla som infinner sig i kroppen under filmens gång då jag faktiskt tycker den är helt okej ändå.
Det är ingen superrulle eller framtida klassiker som kommer kommas ihåg i all evighet, men den har sina stunder och är en underhållande film.
Skulle kunna rekommendera den till par som precis blivit tillsammans och vill se en lite stökigare spännande film.
För den är lite spännande, har lite vändningar och ett par strösselkast samhällskritik man kan välja att ta till sig.
Jag uppskattar ju lång näsa åt samhället, och det finns i The Purge om man vill se den.
Inte fullt ut så lång näsa som jag vill ha det, men en liten nästipp vänds åt USA iallafall och det får man uppskatta.
Sen kanske jag läser in fel saker i det, och att skaparen av filmen tycker en 12 timmar lång våldsorgie är en skön idé... vad vet jag?
Som sagt, underlag för diskussioner kan det bli, alternativt vara en och en halv timme av våld, spänning och skakig kamera.
Jag väljer att hålla mig mellan de två.

The Purge har ingen djup karaktärsutveckling, utan det är väldigt ytligt man får lära känna karaktärerna.
Det stör inte nämnvärt, och vet egentligen inte om det hade varit ett plus om man fått mycket mer.
Ethan Hawke hör ju inte till mina favoritskådespelare direkt, och bättre blev det inte med sömnpillret Sinister (S. Derrickson 2012) så jag var sparsamt exalterad när The Purge rullade igång.
Nej, Hawke är inte superövertygande, men han gör inte bort sig i rollen som den rike myspappan.
Överlag är skådespelarna helt okej, varken mer eller mindre.
Rhys Wakefield i rollen som den hövliga men obehaglige The Purge-deltagaren ser jag dock gärna i någon liknande roll där han får mer utrymme.
Hans roll här i funkar bra, och han är sådär skönt äcklig som man vill ha av en sådan karaktär.
Skulle utan omsvep kunna tänka mig honom i någon Funny Games (M. Haneke 1997) liknande film.
I övrigt är det ingen som står ut eller gör bort sig något nämnvärt, utan det är ganska vanilj.
Men som sagt, det stör inte så mycket då det ändå är en sådan sorts film då det som sker är viktigare än de som gör så att det sker.

Hade förväntat mig en mer ljummen film än vad jag fick när jag satte mig framför tv'n.
The Purge erbjuder faktiskt en stunds underhållning, men som sagt tror jag inte den kommer följa med mig genom resten av livet direkt.
Storyn är kul, manuset är helt okej, skådespelarna gör det de ska och filmen erbjuder en den vändningar (vissa mer uppenbara än andra).
Men visst, det är inte så mycket mer, men med tanke på hur illa det brukar vara med nyare liknande filmer är jag ändå nöjd.
The Purge sår ju ett frö för samhällskritik och man ser ju tendenser i filmen som tyvärr drar paralleller från verkliga livet.
Överdrivet till max här i såklart, men ändå paralleller.
Man börjar tänka på hur långt man själv skulle kunna gå i en liknande situation, och vilka som man skulle vilja bete sig illa mot alternativt skulle vilja bete sig illa mot en själv.

Kommer någon fråga mig om de ska se The Purge kommer jag säga ja, för den är värd att se och är absolut inte dålig.
Nej, den är helt okej faktiskt och jag ställer mig inte helt utanför att se om den någon gång om tillfälle uppkommer.
Självklart har det ju som brukligt är kommit en uppföljare, The Purge: Anarchy (J. DeMonaco 2014) och ska tydligen göras en del tre.
Går det att mjölka konceptet för ytterligare filmer utan att det blir trött?
Nej, jag tror inte det.
Inte sett del två, men känner att det räcker med en film för egen del då det mest känns som att det kommer bli upprepningar av samma recept som i del ett.
The Purge erbjuder lite av en frisk fläkt ändå med sin story, och ger faktiskt lite eftertanke också om man vill.
Helt klart sevärd framtidsvisionsthriller med actionpulver och samhällskritik.
Kanske dags att börja snickra på ett skydd ifall våra politiker bestämmer sig för att detta skulle vara en bra idé?

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***