Stir Crazy (1980)

Title: Stir Crazy
Year: 1980
Dir: Sidney Poitier
Review: M Original
***

När det kommer till film har jag ett par hjältar som jag verkligen gillar.
En av dessa är Gene Wilder.
Jag menar, vem kan inte dyrka en karl som gjort guld som Blazing Saddles (M. Brooks 1974), Young Frankenstein (M. Brooks 1974), Silver Streak (A. Hiller 1976), Haunted Honeymoon (G. Wilder 1986) och Willy Wonka And The Chocolate Factory (M. Stuart 1971) och annat filmgodis?
Tidigt i mitt filmtittande ramlade jag på Gene Wilder, men kommer tyvärr inte ihåg exakt vilken film det började med.
Har gillat honom och hans filmer sen dess dock, och han är nog ihop med John Candy den skådespelare jag gillat längst.
Stir Crazy är ett av samarbetena Wilder gjorde med Richard Pryor.

Harry (Richard Pryor) och Skip (Gene Wilder) är två New York-bor som av olika anledningar blir av med sina respektive jobb på samma dag.
De båda vännerna bestämmer sig för att lämna den jäktiga, ogästvänliga och våldsamma staden och ge sig av västerut för att börja ett nytt liv.
När deras bil går sönder i en liten stad på vägen ser Skip det som en möjlighet att iallafall för en stund slå sig ner där.
De får ett jobb på en bank, där de utklädda till fåglar ska göra reklam för banken.
När de är iväg på en lunchrast nallar två skumma typer de stött på innan dräkterna och rånar helt sonika banken.
Skip och Harry grips för dådet och döms till 125 år i fängelse.
Vid ett besök hos fängelsedirektören får Skip testa en mekanisk tjur för de ska förödmjuka honom, som stadspöjk och allt.
Det visar sig att han är en naturbegåvning och direktören vill direkt ha med honom i den årliga fängelserodeotävlingen mot ett angränsande fängelse.
Skip och Harry får då veta av några nyfunna kamrater i fängelset att det finns en chans att rymma under rodeon, och en plan tar sakta men säkert form.
Men för att lyckas måste du komma undan fängelsedirektören, vakterna, de andra fångarna och hoppas att de riktiga skurkarna grips.

Storyn är väldigt enkel och väldigt klassisk.
Den har gjorts i olika utföranden, olika genres och med olika resultat mer gånger än vad jag som misslyckad matematikstudent kan räkna till.
Men.. det blir inte gammalt eller dammigt för det när det filtreras genom Poitier, Wilder och Pryor.
Tvärtom gillar jag en historia man kan känna igen, och som egentligen kan göras i vilket utförande som helst.
Felaktigt dömd person ska rentvå sig och/eller fly från finkan... superklassiskt.
Det krävs ju en del för att kunna göra en så klassisk historia intressant och inte bara en efterapning av massa andra filmer eller böcker
För jag tycker att Stir Crazy fungerar, kanske mycket på grund av samspelet mellan Wilder och Pryor.
Det blir förvånande att samspelet är så bra i denna för under filminspelningen var tydligen Pryor svår att ha att göra med på grund av sitt drogberoende.
Turligen märks inget av denna irritation i den slutgiltiga filmen.
Tvärt om är det snabba repliker, tydligen ofta improviserade på plats, och det där samspelet Wilder och Pryor emellan jag gillat sen jag var liten sitter som det ska.

Manuset är roligt, och lite spännande också fast med den tyngsta foten i humorn.
Stir Crazy är inte fullt lika medryckande som Silver Streak, men den nosar den pärlan i hälarna.
Den är kanske mer fokus på spänningen dock, så de skiljer sig ju en del åt även om båda är kul.
Karaktärerna i Stir Crazy är enkla att gilla och i de fall det gäller, ogilla.
Man får allt från den missförstådda typen i finkan, den giriga fängelsedirektören till den elaka vakten.
Alltså precis vad man vill ha i en sådan här ögonmassage.
Främsta fokus ligger på Gene Wilder i den här filmen, då han får räknas som den tyngsta huvudrollen i och med att han är den som har rodeotalangen.
Men alla rollerna är välskrivna för vad de ska vara i filmen.

Stir Crazy har ett par år på nacken, men är frisk och fräsch fortfarande.
Det är trots allt ganska tidlös humor de pysslar med i denna rulle, och i mina ögon håller det bra.
Ibland har ju vissa komedier en tendens att ha samlat på sig lite väl mycket damm under åren med denna film har turligen nog fått besök av städpatrullen då och då.
Det blir extra kul när man läser att det är mycket improvisationer som Wilder och Pryor gör.
Det visar ju på en extra bredd i deras komiska sida, för roligt är det.
Fängelserullar brukar ju oftast vara tunga historier, men här blir det aldrig tal om det.
Det blir trots den ytterst trista situation de sitter i aldrig sentimentalt, eller att det minsann ska läras ut något om samhället och samhällets syn på fångar.
Ganska skönt, för det finns ju andra filmer man kan vända sig till eller ännu hellre dokumentärer om man vill veta hur livet bakom lås och bom är.
Brukar se om Stir Crazy lite då och då, för det är en skön och avslappnande film som bjuder på goda skratt.
Precis som sig bör.