Cabin Fever: Patient Zero (2014)

Title: Cabin Fever: Patient Zero
Year: 2014
Dir: Kaare Andrews
Review: M Original
***

En dag satt jag och spanade runt lite på klippmeckat youtube.com efter någon film att se.
Finns ju hjältar där ute som stillar filmbehovet hos nördar som mig genom att ladda upp hela filmer där.
Oftast rör det sig om någon gammal goding från 70 eller 80-talet.
Finns en ganska bra samling gamla skräckfilmer upplagda, och man kan ju bara tacka och ta emot.
När jag satt och kollade runt ramlade jag på den här rullen.
Har sett de tidigare, och tyckte nog att den första Cabin Fever (E. Roth 2002) hade sina stunder.
Nickningarna till andra skräckrullar och 80-talssunket var roliga och gjorde filmen lite mer intressant.
Inget mästerverk, men likväl en stunds underhållning som  inte är helt oäven.
Regnet öste ner ute så en dag på beachen fick vänta, bestämde mig för att se Patient Zero istället.
Lika bra det kanske, eftersom viruset i rullarna mest verkar drabba solbadare.
 
En liten grupp människor bestämmer sig för att storstilat fixa en svensexa åt en i gruppen som ska gifta sig.
Vad bättre än att åka ut till en obebodd ö för att festa till det lite, snorkla och ha det bra?
Solen skiner, bikinin är trång och douchebageriet är på topp.
Det som skulle kunna stoppa den goda, lätt rökiga stämningen är om ön också skulle fungera som laboratorium där ett våldsamt smittsamt virus finns.
Ett laboratorium där en patient sitter, smittad men immun mot själva sjukdomen som följer i virusets spår.
Efter en snorkeltur där två i gruppen ser en stor mängd döda, ruttnade fiskar upptäcker Penny (Jillian Murray) utslag på kroppen.
Viruset har nått den glada gruppen, och det blir snabbt skarpt läge.
När Marcus (Mitch Ryan) och Dobbs (Ryan Donowho) kommer tillbaka från en liten tur på ön hittar de Josh (Brando Eaton) fullspydd med blod.
De försöker att få fatt i hjälp i en byggnad de har sett på ön, men kommer det hjälpa eller stjälpa läget?

Uppföljare brukar ju sällan bjuda på några glada miner direkt.
Speciellt inte när de de facto inte har så mycket med originalet att göra egentligen.
Patient Zero är inte den sämsta uppföljare man sett dock, det ska jag villigt erkänna.
Den lider dock av de klassiska "nya skräckfilmer"-syndromet.
Det är en rad jump scares, manuset känns inte jättespeciellt eller nyskapande alls och det är väldigt färgglatt under dagscenerna men under kvällsscenerna är det svart som natten
Jo, jag vet att natten är mörk, men när det kommer till film och effektrullar vill man ju gärna se vad som sker.
En lång effektsekvens går typ förlorad för bilden är så mörk, och det är synd för effekterna i filmen man ser känns ganska okej ändå.
Är ju slemmigt som sig bör när det rör sig om ett köttätande virus.
Då blir det lite som att luras på konfekten när bilden är så mörk att man knappt ser vad som händer.

Ett dragplåster med filmen är att Sean Astin ifrån guldklimpen Goonies (R. Donner 1985) spelar den smittade men immuna mannen.
Han gör inte bort sig i rollen även om han inte ges något direkt enormt utrymme.
Känns lite som att han är med som just dragplåster och för att ge filmen någon slags egenvärde förutom att "bara" vara en uppföljare till en hygglig föregångare.
Skådespelarna i övrigt är ganska anonyma, varken särskilt bra eller dåliga, och det samma kan väl egentligen sägas om Austin med.
Kan bero på att manuset inte är varken särskilt djupgående eller intressant skrivet.
Det är inte uselt eller jättetråkigt på något sätt, men det är inget speciellt tyvärr.
Det liksom bara är, vanilj som folk brukar säga.
Vi bjuds på en ganska långdragen sexscen som gott kunde kortats till förmån för mer effekt.
Sen är det ju som det alltid är med nya rullar, ganska flådiga scener som känns både onödiga och lite skrytsamma.
Man fattar ju att de i filmen har pengar med tanke på båten de åker med, då behövs inte skrytscenerna.
Men det ska väl ackompanjera de grälla färgerna när solen steker hål i huden antar jag.

Cabin Fever: Patient Zero är inte en fullständig bajsmacka rakt i anletet, den är lite underhållande stundtals.
Men den är just det också... lite... underhållande.
Den är inte så ostig att man kan sitta och slå sin filmkamrat i sidan och skratta rått åt det taskiga försöket.
Men den är inte heller sådär spännande så man sätter tandraden rakt ner i dunkudden av rädsla.
Den bara är som sagt.
Man kan ta Cabin Fever-serien en regnig söndag när man ändå inte vill lämna hemmet.
Då passar den ganska bra, som ett ansiktsätande tidsfördriv.
Inga odödliga klassiker som kommer att kommas ihåg till jorden slocknar, men en stunds underhållning som man inte behöver tänka så mycket när man ser.