Driller Killer (1979)

Title: Driller Killer
Year: 1979
Dir: Abel Ferrara
Review: M Original
***

Alla har väl haft en granne de har svårt för?
När jag var liten hade vi grannar där kidsen var pure snorungar av värsta sort.
Plus att mamman i familjen var ett riktigt ägg i hela sin uppenbarelse.
Jag avskydde dem, så när de flyttade var det ju en firandets dag.
Champagnekorkar flög, banderoller vecklades ut, folk hjulade gatorna fram och solen tycktes aldrig sluta skina.
Jag tänker lite extra på den där familjen och fingrar på verktygslådan när jag ser Driller Killer.
Återigen har vi att göra med en film ifrån den ökända Video Nasty-listan.

Reno (Abel Ferrara) bor med sin älskarinna och hennes kamrat, som även de har ett kärleksförhållande.
Han hankar sig fram som konstnär i New York, och han kämpar med en ny tavla.
En tavla som ska bli hans mästerverk.
Hans gallerist tjatar på honom att få den färdig så snart som möjligt.
Ekonomin är ansträngd och blir bara mer och mer så ju längre tiden går.
När ett punkband flyttar in och använder våningen under som replokal blir tillvaron bara mer miserabel för Reno.
Han svävar in och ut ur dagdrömmar och mardrömmar där han dödar människor, och ser våld spelas upp framför hans ögon.
Den tunna tråd hans sinne hänger i innan det rasar rakt ner i vansinnet blir bara tunnare och tunnare.
Till slut slår det över...

Abel Ferrara har med Driller Killer lyckats med det som Buddy Giovinazzo också gjorde 5 år senare med Combat Shock (B. Giovinazzo 1984).
Nämligen få mig helt ointresserad, eller ja.. mer rädd kanske för att åka till New York.
De målar upp en bild av New York som en komplett smältdegel av allt risigt man kan tänka sig.
Det är skitigt, pundigt, våldsamt, nergånget och utslaget, helt utan förskönande detaljer.
Snarare verkar de båda undvika allt som skulle kunna klassas som lite förskönande eller förhärligande.
Combat Shock ställer sig dock lite mer på den utslagnes sida, medan Driller Killer kör en borr rakt i anletet på hemlösa och utslagna.
Våldet i Driller Killer är väldigt slumpartat och kan drabba vem som helst egentligen.
Är ju så våld i allmänhet fungerar, så det är ju inget ovanligt eller ett orealistiskt grepp.

Skådespeleriet i Driller Killer är inte av högsta kvalitet tyvärr, men Ferrara sköter sig.
Man köper mestadels hans allt mer tilltagande vansinne, mycket på grund av hur filmen är klippt.
Kanske också lite för jag vet hur det är att kämpa med en tavla... var lade jag min borrmaskin nu igen?
Det är klippt på ett sådant sätt och berättat så man inte riktigt kan vara säker på vilken "verklighet" man är i just för tillfället.
Detta ökar ju bara på känslan av nedåtgående spiral för Renos mentala hälsa.
Miljöerna i filmen, i den mån de inte är i en lägenhet känns bra, och är som sagt väldigt dålig reklam för turistande i New York på det sena 70-talet.
Kameraföringen i filmen är av den handhållna, lätt ostadiga karaktären, men det gillar ju jag i rullar som dessa, så inga klagomål från min sida.
Ger ju en genuin känsla, lite dokumentärt sådär.
En sådär sunkig feel över filmandet också, med det jag redan nämnt i tidigare recensioner.
Det är skitig lins, färgsättningen känns lite off på ett skönt sätt och en alltjämnt ganska smutsig känsla över bildrutorna.
Effekterna är i vissa fall riktigt fräcka, vilket också enligt olika källor var anledningen till att filmen förbjöds.
Inte på grund av effekterna i filmen, men för att framsidan pryddes av en bild där en borr körs rakt in i pannan på en man.
Utan den bilden hade filmen kanske gått under radarn, men det är väl tveksamt med tanke på moralpaniken som rådde i England då.

Kommer ihåg att jag för en massa år sedan såg Driller Killer med en dåvarande flickvän jag hade.
Hon var inte övertygad av filmen, vilket jag inte heller riktigt var.
Tyckte inte den kom igång, och jag hade svårt för den av någon mer anledning jag inte kan komma ihåg nu.
Kan ha berott på bilderna man sett ifrån den, och att jag genom dem förväntat mig mer av filmen kanske.
Har mer tyckte för den nu när jag ser den, men den är fortfarande inte en suverän film.
Den har sina stunder och blir ju för mig som skräckfanatiker intressant för sin plats på Video Nasty-listan.
Men som film stående helt själv övertygar den inte hela vägen.
Känslan på filmen är bra, men utförandet är lite si och så, och det är vad den faller på till syvende och sist.
Hade den varit mer jämn hade betyget varit högre.
Den är annorlunda, och själva idén ser man ju inte varje dag, men den faller lite på målsnöret tyvärr.
Det är inte så bra som man vill att det ska vara, men väldigt långt bort ifrån att vara ett slöseri med ögonvätska att titta på den.
Den är bättre än en rad andra Video Nasties, men den är inte med i toppstriden bland filmerna och slåss om titeln.
Ska man snacka i fighttermer är filmen en första match på en gala.
Men man är glad att man sett den, för den gav ett par sköna snytingar, men ingen match for the ages.
Kan även tipsa om att se Ms.45 från 1981 som Ferrara också gjort.
Även den är nog borttagen från New Yorks turistbyrås kataloger för att locka resande till The Big Apple.