Twilight Zone - The Movie (1983)

Title: Twilight Zone - The Movie
Year: 1983
Dir: Joe Dante, John Landis, George Miller & Steven Spielberg
Review: M Original
***

Jag erkänner utan någon som helst omskrivning att jag verkligen gillar John Landis.
Han har regisserat flera odödliga filmklassiker jag kan se hur många gånger som helst.
Sen är ju inte Joe Dante, George Miller eller Steven Spielberg några spolingar utan tunga titlar heller.
Alltså är ju Twilight Zone - The Movie redan på pappret en rulle att hålla tummarna för.
Nu var jag ju inte mer än precis ur blöjorna i stort sett när filmen kom ut, så just då var jag kanske inte så medveten.
Men medvetenheten för alla dessa sköna filmskapare kom ganska tidigt i mitt liv som tur var.
Hade en granne som hade en trave VHS där flera av deras titlar ingick.
Lyckades under en kväll spela in Twilight Zone - The Movie och blev helt knockad.
Var inte jättebekant med serien, men filmen slog knock på mitt unga jag direkt.
Redan introt var ju helt lysande, och fick mig dessutom att upptäcka Creedence Clearwater Revival

Filmen är uppdelad i episoder, eller segment som de kallas.
Den första är den som kanske blivit mest omtalad då huvudrollsinnehavaren Vic Morrow omkom i en helikopterolycka under filminspelningen.
Två vietnamesiska barn dog också vid samma tillfälle, så hela segmentet känns ju lite tragiskt av den anledningen.
Delen handlar om den bittra och rasistiske Bill (Vi Morrow) som efter en sur utekväll hamnar mitt i alla sina fördomar.
Han blir tillbakaskickad i tiden till NaziTyskland, Vietnamkriget och han råkar också på KKK.
Ett segment som passar i dessa dagar onekligen, och kanske inte vore så fel om några där ute råkade ut för.
Segment två är inte fullt lika nedsläckt, om än med ett ganska tungt tema, nämligen att bli gammal.
Mr Bloom (Scatman Crothers) anländer till ett ålderdomshem och försöker där få de gamla att motverka sin ålder.
Att leka och hitta sin ungdomliga källa igen, och det gör han med hjälp av en magisk omgång av "kick the can".
Segment tre handlar om Helen Foley (Kathleen Quinlan) som är på väg till sitt nya jobb, och stannar på en bar för att få en vägbeskrivning.
Där träffar hon på den unge Anthony (Jeremy Light) som hon hjälper ur ett mindre trångmål.
När hon sedan råkar backa på den samme med sin bil erbjuder hon sig att hjälpa honom hem och hamnar på så sätt i ren surrealism av värsta slag.
Segment fyra som också är det sista i filmen är inget för flygrädda.
John Valentine (John Lithgow) är livrädd för att flyga, och våndas inne i planet.
Ovädret rasar utanför och helt plötsligt tycker sig Valentine se något på vingen som absolut inte skall vara där.

När jag ser filmen idag får jag samma känsla som när jag såg den som ung, i mångt och mycket.
Visst, jag har blivit äldre och även om jag inte är pensionärsålder så slår ju Kick The Can-avsnittet mer nu.
Människor runt en blir äldre, och vissa slutar vara de där personerna man lärde känna.
För ett tag sedan gjorde jag, konstnörd som jag är, en tavla.
Jag valde ett citat ifrån segmentet Kick The Can, som titel på tavlan.
"The day we stop playing is the day we start getting old"
Jag gillar verkligen det, och tycker det känns sant, och ännu sannare idag när man vaknar med gubbaxel, ryggont och dödsångest var och varannan dag.
Likadant med första segmentet om den rasistiske Bill som sitter och vräker ur sig dumheter.
Det är ju lite vardag i dessa tider med trögtänkt rasistsnack, så hela det scenariot får en ju att gnugga händerna.
Plus att jag alltid när jag är ute och flyger citerar John Lithgow, kanske inte till alla medresenärers nöje.
Ett betyg gott som vilket när man i vissa situationer alltid citerar en rulle.
Twilight Zone är ett äventyr, som det såklart skall inmundigas popcorn till.
Den är ett lyckat samarbete mellan fyra stora regissörer, vilket inte alltid brukar bana väg för god filmunderhållning direkt.
Men i detta fall funkar det, och det är riktigt bra.
Skådespelarna är gjutna, manusen känns välskrivna och intressanta, så betyget är överlag högt.
Hittar egentligen inget stort att klaga på.
Känns som ett bra årtionde att få en sådan här film gjord med, och en bra samling regissörer som sagt.
Man kan känna att de hade nog ganska roligt när de gjorde sina delar, iallafall tills olyckan var framme.
Tragiskt, men hedrande att Vic Morrow iallafall fick ända sina dagar med en bra och underhållande film.
Gör ju inte händelsen mindre tragisk såklart, men kunde ju slutat som för Raul Julia.
Sista filmen i karriären... Street Fighter (S. E. DeSouza 1994).
Där kan ju Vic Morrows minne iallafall leva vidare med en bra film.

Twilight Zone är en bra och underhållande filmresa fylld med fantasi, lite eftertanke och spänning.
Alltså precis vad jag eftersökte första gången jag såg den alla de där åren sen.
Likaså vad jag vill ha idag när jag ser den.
Den har åldrats med värdighet tycker jag och jag ser inga jättestora fel med den som svärtar ner upplevelsen.
En skål popcorn, kall läsk, en skön soffa och den här rullen så har du receptet på en bra kväll.