Blödaren (1983)

Title: Blödaren
Year: 1983
Dir: Hans Hatwig
Review: M Original
***
"Jävligt sköna fruntimmer... kom hit en gång till... annars får ni stryk!"
Hans Hatwig förnekar sig inte.
Styrde med porrblaskor för att sedan tillfredställa alla oss musiknördar med att skapa ungdomsbladet Okej.
Svettiga ungdomsnävar bläddrade bland lättklädda bilder av Samantha Fox och sågbladspungar med W.A.S.P.. och allt där emellan.
Jag köpte Okej så ofta det gick eftersom jag där obehindrat kunde läsa massa sköna intervjuer och insändare om mina favoritgrupper som Alice Cooper, Iron Maiden och andra liknande sköna gäng.
Ja, plus allt det där andra förbjudna som Hatwig smetade ut på sidorna.
1992 styrde han upp den ultimata blaskan En Ding Ding Värld.
Som internet ungefär, fast i pappersform.
Allskönes påhittade historier blandat med mer trovärdigt men ändå vansinnigt material.
Men Hatwig var inte bara flitig med trycksvärtan, han gjorde film också.
Gröna Gubbar Från Y.R (H. Hatwig 1986) som var en reklamfilm egentligen för Skara Sommarland med dansbandsrasisten Bert Karlsson i en bi-roll.
Men hans första kanonkula rakt in på den svenska filmmarkanden var Blödaren.

Filmen börjar med att ett par ramlar på först ett olycksbådande gatukors och sedan ett övergivet hus.
Det övergivna huset har såklart en historia om sig, som bidrar med en lätt fläkt av mystik.
Killen i paret börjar spexa, men överfalls plötsligt och kvinnans öde är för tillfället okänt.
Tre månader senare så spelar rockbandet Rock Cats (spelat av bandet Revansch) på en lokal Folkets Park.
När de efter giget ska åka vidare pajar plötsligt deras turnébuss, och de börjar knata runt i skogen för att hämta hjälp.
De råkar på samma hus som paret i början gör, och de råkar efterhand också en efter en på den som bor i huset.
I skogen och på sjön håller Danne (Danne Stråhed) koll på läget och han dras in äventyret också.
Kommer Rock Cats kunna fullfölja sin rockmission eller kommer de allihop falla offer för Blödaren (Åke Eriksson)?

Det finns få saker som gör sig så bra på film som åttiotalsmodet.
Med de höga frisyrerna, de enorma axelvaddarna och de tajta byxorna i någon glättig färg eller djurmönster.
Det är så osmakligt så att det blir nästan vackert, och i Blödaren får vi detta i överflöd.. till mitt stora nöje.
Rock Cats är så genuint 80-tal i alla avseenden så att det sprakar i tv'n när man ser filmen.
Trummisens axelvaddar kan vara det största som porträtterats på film och den mängd hårspray som använts ligger till grund för att ozonlagret var så häckigt under 80-talet.
Det känns ibland som att det är gjort som ett hån mot det nämnda 80-talet, men nej.
Det är helt seriöst och mycket möjligt även bandets personliga kläder, och det mina damer och herrar gör allt lite bättre.
Att det dessutom är den gamla sommarplågsflinten från Attack som spelar Blödaren gör ju att man fnissar i mungipan varje gång man hör någon vodkaljummen 40-taggare skråla med i Ooa Hela Natten ifrån något öltält någonstans.
 
Manuset är lika enkelt som det är ostigt och skådespeleriet osar av eftermiddagsunderhållning av klass 9C i valfri lokal skola.
Hela filmen känns väldigt mycket som att det är inspelat av det där kompisgänget i skolan som alltid skulle göra något lite extra till roliga timmen.
Så de spelade in en film, och sen kanske de rökte lite bakom gymnastiksalen och drack häxblandning fredagkväll.
Dessutom gjordes Blödaren direkt till video, så allt är inspelat på VHS, vilket göra att hemmavideokänslan ökar ytterligare med 70% ungefär.
Ljud och ljus är därefter, och filmen har kanske de mest irriterande soundtracksljudet någonsin.
Tänk att någon blåser allt vad den orkar i en visselpipa så ljudet blir sådär högt så att trumhinnorna packar väskan och ger sig av ner i knävecken.
Sen pitchar du det lite i din synth som kanske lite sett sina bättre dagar och överanvänder sedan detta ljud i filmen.
Att hela filmens skådespelarensemble är musiker var inget som Hartwig kände att han behövde utnyttja till själva skräckljudet.
Nej, då kör vi en mejslad hundvissla på det så blir alla nöjda och glada... och lomhörda.

För att vara en skräckfilm finns det i stort sett noll effekter att snacka om, och egentligen inget våld heller.
Det är genomgående lamt där vi mest får se Åke stylta omkring med blod runt ögonen i en tajt sparkdräkt och skaka rockbrudarna så deras axelvaddar vibrerar.
Plus får filmen dock för den genuina miljön de vistas i, som de facto var ett övergivet hus.
Man tänker genom filmen att om det huset hamnat i händerna på några som visste vad de gjordekunde det blivit riktigt bra.
Men det hela faller ju på att det är en tidningsredaktör och ett gäng rockers som gör filmen, alltså inte ett framgångsrecept direkt för en rulle.
Men som stilstudie över klyvpungsjeans, höga frisyrer och gälla färger i kläder är Blödaren 5.0.
Är den allt igenom dålig?
Svaret på den frågan är ja, det är den faktiskt... MEN, den är också kul för den är så rutten.
Det är allt det där som behövs för att en film ska gå över gränsen från dålig till roligt dålig.
Manuset är flingor, skådespelarna är så stelt spelande att man tror de ska få nackspärr och Hatwig är själv övertygad om att han gjort en bra film.
Han jämför filmen med Halloween (J. Carpenter 1978), så självkänslan är det absolut inget fel på hos vår kära blaskmäster.
Det är stor humor, och bidrar till Blödarens existensberättigande faktiskt.

Blödaren känns lite som en svensk Troll 2 (C. Fragasso 1990) i mångt och mycket.
Det är repliker man fnissar sig gomöm till, manus som är extremt torftigt, skådespelare som inte kan skådespela sig ur en pommes frites- kartong och det är extremt tidsbundet.
På samma sätt som med Troll 2 blir ju Blödaren också en film du sitter med ett gäng kompisar och skrattar åt.
Ni spolar tillbaka de allra sämsta stunderna och sen skrattar man så läskeblasken sprutar ur alla kroppsöppningar.
Sedan efter filmen sitter ni och tävlar i vem som kan såga den på mest snillrika vis.
Allt medan Hartwig lever i tron om att det är en lika stilren och suverän filmupplevelse som Halloween.
Men hatten av för att ha gjort en kul filmupplevelse som man kan sitta och skråla åt.