God Told Me To (1976)

Title: God Told Me To
Year: 1976
Dir: Larry Cohen
Review: M Original
***

Larry Cohen är ju en lite osjungen hjälte i T.O-lägret.
När man skrivit en guldklimp som Maniac Cop (W. Lustig 1988) och regisserat den alltid lika sötsugshöjande The Stuff (L. Cohen 1985) blir man ganska direkt en hjälte för oss.
Men för den stora massan är han kanske inte så känd tyvärr.
Den här filmen kom 1976, med Tony Lo Bianco i huvudrollen som polisen Peter J Nichols.
Lo Bianco känner man igen från den hårdkokta French Connection (W. Friedkin 1971).
I God Told Me To får vi också se första filmrollen för komikeresset Andy Kaufman i en mindre men betydande roll.
Dessutom är den störtsköna farmorn från Mars Attacks! (T. Burton 1996) Sylvia Sidney med också.

New York drabbas av en rad våldsdåd som alla verkar slumpartade, men bär en sak gemensamt.
I alla fallen säger mördaren att gud sagt åt dem att utföra dåden.
Den kristne polisen Peter Nichols är den förste att höra orden yttras då han försöker prata ner en prickskytt från ett tak från vilket han dödat ett antal människor på gatan nedanför.
När han sedan får ett namn på en misstänkt som kan tänkas ligga bakom upprinnelsen till dåden, och får höra om en mystisk födsel börjar historien bli underligare.
Allt börjar peka mer och mer mot den mystiske Bernard Phillips (Richard Lynch)
Vem eller vad är Phillips och hur har han med dåden att göra?
Nichols utsätts för hot och det blir allvarligare ju närmare han verkar komma ett svar på gåtan om dåden.
Frågan är bara om han vill ha svaret...

Jag minns att jag hyrde God Told Me To för en herrans massa år sedan, då med titeln Demonen.
Kommer inte ihåg den så väl, men minns att jag tyckte den var ganska trist och inte så bra.
Har inte lika svårt för den denna gång jag ser den.
Tror att mycket beror på att den kopia jag såg var slaktad av censuren, både med våldsscenerna men också en av de viktigare scenerna i filmen.
Uppskattar den lite ruttna 70-talsfunken i filmen, med det ganska stökiga New York, den ryckiga kameran och sköna kameraföringen.
Med skön menar jag såklart handhållen och dokumentär.
Det ger en helt annan lortighet till en sådan här film när det känns smutsigt hela tiden.
Inget är tillrättalagt eller jättefixat i efterhand med färger eller sådär, och det är skönt.
Är man uppväxt med VHS så är ju det inget trist med lite sunkig kvalitet, snarare ger den en varm hemvan känsla som jag tycker om.

Skådespelarna i filmen sköter sig riktigt bra, och det är ingen som gör bort sig.
Det är ganska välspelat till och med, och visst har manuset en del brister, men inga som stör helhetsintrycket nämnvärt.
Det är dock svårdefinierat vilken genre man ska placera God Told Me To i.
Den kretsar och svävar omkring en snutfilm, någon slags kroppslig skräck, religiöst drama, relationsfilm, science fiction...
Svårt att placera den i ett fack onekligen.
Var nog också det som gjorde att jag inte gillade den som ung, för med en titel som Demonen hade jag ju räknat med mer skräck.
Men gubbgammal som man blivit uppskattar jag det genreöverskridande mer nu.
Hade den bara varit en snutfilm ala Dirty Harry (D. Siegel 1971) hade den absolut funkat, för Lo Bianco har en närvaro i sin snutroll som är riktigt vass.
Scenen där han bygger upp sin aggression gentemot en man som dödat sin familj är lysande.
Men den funkar också med de religiösa inslagen, och det känns som om filmen bara kunde ha gjorts under 70-talet.
Det är inget fel med det, snarare tvärtom då jag ju dyrkar 70-talsrullar.

Är kul att se om en film och kunna ändra åsikt till det bättre.
Sker ju inte alltid när man ser om en gammal rulle direkt, så det är mycket välkommet.
Att det dessutom är ett genuint bra skådespeleri i filmen gör det ännu roligare, och jag kan känna att det är synd att fler än jag fick se den här filmen första gången i en klippt version med en ganska missvisande titel trots allt.
Det är inte rättvist mot en film som faktiskt har både ett annorlunda manus och ett bra utförande på de flesta plan.
Visst, effekterna är kanske inte 5.0 men det är en försvinnande liten del av filmen som förlitar sig på effekter så det gör inget.
Hade de försökt pressa in mer effekter hade det bara blivit löjligt då det inte är en sådan film.
Sen kan jag ju inte annat än dyrka den sista bildrutan, som bara gör slutsekvensen ännu mäktigare.
Inte alla som gillar sådana grepp, men när de funkar är det bland det bästa jag vet.

God Told Me To är en bra representation av det jag gillar med filmer från 70-talet.
Inte den bästa filmen från det årtiondet såklart, men den är bra och väl värd att se lite då och då.
Den är annorlunda från mycket annat och för att återigen lyckas få in klagomål på nutiden känns storyn fräsch och att marken den går på är ganska otrampad.
Till skillnad från de nu upptrampade stigarna helt utan avkrokar ut i ovissheten som 99% av alla nya rullar är.
Både Cohen och Lo Bianco ska känna sig stolta över det här tillskottet till filmvärlden, för det är bra och spännande.
Känns bra att jag återvände till den nu och kunde ändra mig till det bättre.
Filmen finns i sin helhet upplagd på youtube om ni inte lyckas få tag i en DVD-kopia av den.
Hatten av till hjälten som laddat upp den i sin oklippta helhet.
Nu ska jag ut och skapa oreda... för gud har sagt till mig att göra det.