The Blob (1988)

Title: The Blob
Year: 1988
Dir: Chuck Russell
Review: M Original
***

En sak som är väldigt välkänt med oss i True Originals är våran aversion gentemot remakes.
I 99 fall av 100 är det helt meningslöst, fånigt och de brukar allt som oftast ta det som var bra med originalet och lägga en riktig rödvinsspya rakt över det.
Tröttsamt är det och man hänger med gamnacken över hur filmklimatet är när godbitar rapas om och tuggas om.
Men, ibland så händer det att till och med vi uppskattar en remake på en redan bra film.
Ett sådant exempel var ju den på bloggen recenserade Maniac (F. Khalfoun 2012), den höll en riktigt bra nivå.
Där satt vi med mjölbyhakorna dinglande av förvåning, eftersom man på förhand surnat ihop som en citron av missnöje att de skulle ge sig in och göra om mästerverket Maniac (W. Lustig 1980).
Men den filmen satt ju som en örfil i oktober.
The Blob från 1988 är en remake på The Blob (I.S Yeaworth Jr 1958) med en solskensglansing Steve McQueen i huvudrollen.
Jag har ju ett gott öga till gamla science fiction-rullar och så också till The Blob.

En kväll faller en mystisk meteorit mot jorden
När en hemlös man nyfiket knackar på den spiller en seg massa ut över hans hand.
Samtidigt står Brian Flagg (Kevin Dillon) i närheten och mekar med sin motorcykel, och Meg Penny (Shawnee Smith) är på dejt.
Flagg hör mannens skrik och försöker jaga fatt i honom och mannen blir då påkörd av Megs dejt.
De tre ungdomarna tar den hemlöse mannen till det lokala sjukhuset, och väl där brakar det lös ordentligt.
Massan har blivit större och börjar sakta men säkert förstöra alla som kommer i dess väg.
Det udda paret Flagg och Penny måste slå sig ihop för att få samhället att tro på det de sett.
När män i skyddskläder helt plötsligt dyker upp förstår de att det kanske inte är en slump att det i deras lilla stad kryper fram en massa som dödar människor.
Flagg och Penny måste göra allt för att både stoppa the blob och undvika de skyddsklädda horderna.

The Blob är en sådan film som jag såg ofta som yngre, då jag hade den på VHS.
Kom ihåg den som riktigt fräck med bra fart och en del ruggiga effekter.
Därför var jag lite tveksam inför att se om den nu i, på pappret, vuxen ålder.
Debaklet med Howard The Duck (W. Huyck 1986) lever fortfarande kvar i färskt minne.
Jag höll verkligen tummarna stenhårt för att det inte skulle bli en liknande upplevelse med The Blob.
När eftertexterna börjar rulla börjar jag andas en annan luft, en lättnadens luft.
The Blob är fortfarande fräck, har en skön känsla över sig och effekterna är för det mesta bra.
När vi i T.O-lägret såg den sade vi att den gjorts i ganska passande tidsperiod.
Precis innan de ruttna 90-talseffekterna tog över, för den hemska tanken att se The Blob med någon slags Lawnmover Man (B. Leonard 1992) effekter får ju huden att krulla sig.
Visst, det är några få stunder i filmen som ser lite kackiga ut, men det glömmer man bort för att resten är så bra.
Vissa av scenerna mindes jag som ganska obehagliga och de har åldrats väl.
Ryggknäckarvalsen som polisen utsätts för är fortfarande en klassiker.
Man trodde inte att en stor geléklump skulle kunna erbjuda spänning, men det är precis vad den gör.

Shawnee Smith är en sådan skådis som jag alltid varit lite betuttad i.
Det är sedan hon var med i Who's Harry Crumb? (P. Flaherty 1989) med min hjälte John Candy.
Blev därför glad när hon dök upp i Saw (J. Wan 2004) i en roll, mycket välkommet.
Men utöver att ha fångat mitt pojkhjärta i privatsnok-komedin med Candy är hon ju de facto en bra skådespelare.
Här flankerad av Kevin Dillon och en rad andra skådespelare man känner igen från olika filmer har The Blob en bra ensemble.
Det är ingen som gör bort sig direkt eller är ostig i sitt försöka att lägga fram repliker trovärdigt.
Det är överlag bra, och kanske låter det som jag är förvånad, och ja, det måste jag erkänna.
Brukar ju alltid vara någon i scifi-blåsare som denna som faktiskt inte håller måttet.
Men The Blob är väl undantaget, för det haltar aldrig något nämnvärt.
Nu är ju inte Chuck Russell känd för att ha regisserat direkt dåliga rullar om man ser till hans CV.
En annan av mina favoritrullar från yngre ålder ligger han också bakom, nämligen A Nightmare On Elm Street III (C. Russell 1987).

Känns skönt att det inte blev en ank-katastrof med The Blob utan att den fortfarande levererar underhållning.
Inte ofta man ser en rulle där en av de yngre karaktärerna stryker med heller, så bara det är ju anmärkningsvärt.
Är en sprakande scifi-fläkt som bjuder på en del geggiga effekter och motorcykelmekningar i månljuset.
Ta en rågad näve popcorn och stoppa i hela ansiktet, för det är en sådan film.
Jag vill, innan min tid är över, se The Blob på en drive in någonstans i världen med en alldeles för stor läsk i näven och den fria armen runt en käresta.
Det är i ett sådant scenario The Blob skulle göra sig absolut bäst.
Väl rutet Chuck Russell!