The Ward (2010)

Title: The Ward
Year: 2010
Dir: John Carpenter
Review: M Original
***

Det är få regissörer jag gillar lika mycket som John Carpenter.
Han har gjort tre av mina absoluta favoritfilmer, en trio av guldrullar jag brukar kallar min holy trinity.
Flykten Från New York (1981), The Thing (1982) och Big Trouble In Little China (1986).
Dessutom har han ju gjort den otroligt banbrytande Halloween (1978), spökstänkaren The Fog (1980), Prince Of Darkness (1987) och They Live (1988) och ett gäng andra.
Han är som ni ser, en briljant filmskapare med en rad guldklimpar bakom sig.
Hans del i den tyvärr ganska, i min mening, misslyckade satsningen Masters Of Horror (2005) var en ganska underhållande liten sak.
Därför började det ju genast vibrera lite härligt i gomseglet av upphetsningen när man hörde att han skulle göra en ny skräckfilm.
Lika laddad blev jag den dagen det dök upp en nytagen bild på Carpenter och Kurt Russell.. man kan bara hoppas på ett nytt samarbete i framtiden!

1966 hittar polisen Kristen (Amber Heard) framför ett brinnande hus.
De tar henne till North Bends sjukhus för de psykiskt sjuka.
Väl på plats börjar det ganska omgående gå upp för henne att allt inte står rätt till.
Hon hittar delar av ett armband, och hennes medsjuklingar verkar veta något som hon inte får reda på.
Patienter har försvunnit, och hela personalstyrkan verkar också undvika vissa frågor.
Redan första natten märker Kristen att allt inte står rätt till, och sedan eskalerar det med oklarheter.
Hon börjar känna att hon varken hör hemma på sjukhuset eller är trygg där.
Någon eller något vill henne och hennes medpatienter illa.
Är det månne den där Alice som det viskas om i korridorerna?

Äntligen! tänkte jag när jag satte igång filmen på Netflix, en ny och av mig tills nu osedd Carpenter-skräckis.
1 timme och 30 minuter senare är inte känslan den samma tyvärr.
Jag ska inte ens försöka mig på med någon målande omskrivning eller stoppa in det i ett rosafluffigt sockervadd.
Här kommer det bara... The Ward är inte en bra film.
Det är långt ifrån en bra film tyvärr, och det smärtar mig enormt att behöva säga.
Carpenter, som med både sina filmer och sin sköna stil i intervjuer har haft mig charmad sen jag var liten har totalt misslyckats.
The Ward faller på i stort sett varenda plan en film kan falla på, och det är så sjukligt tråkigt.
Jag vill inte tro att det är så illa, men vid närmare eftertanke är det precis prick så illa.

För det första är manuset inget vidare alls, och man har sett det göras flera, flera gånger innan och med bättre resultat.
Det kan dock inte Carpenter klandras för, utan det är herrarna Michael & Shawn Rasmussen som får stå vid den skampålen. 
Effekterna, i den mån det är några, är okej, men inte man direkt gör snurrhopp av glädje inför.
Ett stålverktyg rakt in i ögongloben är vasst, men lite kort för att vinna några priser för bästa effekt i min bok.
Maskskaparen måste haft en dålig dag när masken till Alice kom till, för den är inte bra alltså.
Känns lite Buttericksmask över den, inget illa mot den butiken men när det kommer till filmmasker vill man ju ha något mer.
Men filmens kanske största fallgrop är nog ändå skådespelarna.
Det är överlag dåligt, riktigt dåligt skådespeleri.
Ingen direkt trovärdighet, ingen intressant rolltolkning.. det är platt och engagerat.
För att vara 1966 känns det inte heller tidstypiskt, vilket i min bok är viktigt om man ska göra något bundet till en specifik tid.
Men, jag ska vara lite hygglig också.
Jared Harris i sin roll som Dr Gerald Stringer är ganska bra i de scener han är med i.
Han är iallafall många nivåer ovan de andra.

Det som jag tror tynger mig mest med den här enorma besvikelsen jag känner är att Carpenter, som jag alltid sett som en person som förnyar genren han skapar inom, inte verkar ha någon energi alls.
Han bara kör efter en ny modern mall och verkar inte lägga ner något hjärta i att ens försöka.
Det brukar alltid vara något nytt grepp, eller en twist på en genre som kanske stagnerat lite.
Men i The Ward är det helt tvärtom, det bjuds inte på något nytt alls.
Inget intressant, inget annorlunda... bara dagsgammal kolatrög film som krälar sig fram och är helt ofarlig och helt onödig.
Det är tröttsamt "modernt", med en sådan mängd jump scares att man tappar räkningen.
Det är en twist man sett hundratals gånger innan, och det är som jag nämnt innan bara så tråkigt.
Hittar typ inget förlåtande med filmen, utan känner mig bara blåst på konfekten och vill bara skaka om Carpenter så han hittar tillbaka till sin forna glans.
Man vet ju att han kan göra mästerverk utan större konstigheter, och då är det ju bara plågsamt att se honom göra en sådan här riktigt genomusel film.
Det enda som kanske kan anses som lite skönt med rullen är att man slipper den ack så alldagliga ryckiga kameran eller att det på något sätt ska låtsas vara dokumentärt.
Utöver det.. nej, det finns ingenting som gör att jag känner att man behöver se den här filmen.
Det svider i fingertopparna av att behöva skriva ner min hjälte Carpenter, men det går tyvärr inte göra annat när det gäller The Ward.
Ingen film ni någonsin behöver se.... någonsin.
Snälla Carpenter, kom tillbaka!