Äkta Skräck (2011)

Title: Äkta Skräck - Den Nya Vågen Av Extrem Film
Writer: Magnus Blomdahl
Year: 2011
Review: M Original
***

Klockorna stannar, och det är inte när Fantomen tajtbyxat ångar fram i djungeln.
Det är när det kommer en recension av en bok och inte en film på denna sida.
Men visst serru, ibland släpper vi blicken från tv'n och ögnar ner i en bok också.
För vad än moralisterna vill ge sken av så kan vi både skriva, läsa och äta med kniv och gaffel.
Självklart handlar boken om film dock, för mycket utsvävningar kan vi ju inte kosta på oss såhär direkt.
Ingen hemlighet heller att skräckfilmen ligger oss nära, så när en svensk bok om skräckfilm dyker upp blir man ju intresserad.
Med några snabba knapptryck var boken på väg till min brevlåda.
Satte på mig finaste rökrocken, lutade mig tillbaka i läsfåtöljen och öppnade alstret.

Boken tar upp både äldre och nyare filmer, skådespelare och regissörer inom vad som kan kallas "extrem film".
Varje person som är omskriven i boken är också intervjuad av författaren.
Exempel på intervjuade är Jörg Buttgereit, Karim Hussain, Lucifer Valentine, Srdjan Spasojevic och Rodleen Getsic.
Deras olika filmer diskuteras och analyseras enligt bästa förmåga.
Vi får läsa om bland annat August Underground-filmerna av Paul Vogel, Snuff 102 (M. Peralta 2007) och Guinea Pig-serien. 
Intervjuerna är okej genomförda, även om de kanske hade behövts en del följdfrågor och lite mindre fanboyism av författaren.
Det pratas om skivmässor (för övrigt en god källa till filmer) och annat som också rör "extrem film".

När jag läst bokens 199 sidor är inte peppen lika stor längre tyvärr.
Det började knorras lite i rökrocken redan i inledningen av boken.
Intresset för boken sjönk tyvärr ju mer fingrarna bläddrade och texten flöt ihop mer och mer.
Det är för pretentiöst skrivet, lite för allan i brallan-attityd hos författaren och som ett fördummande av läsaren.
"Jag fixar att se det här, men du ska nog passa dig lille vän"... lite den känslan får man stundtals.
Den känslan kombinerat med en överdriven påskriven viktighet i vissa av filmerna blir tröttsam.
Visst, Jörg Buttgereit blev ju en ikon i underjorden med Nekromantik (J. Buttgereit 1988), men att påstå att det nya sömnpillret Human Centipede (T. Six 2009) kommer ha samma undergroundstatus känns ju bara fel på alla sätt.
Författaren skriver att filmerna i boken inte är, citat, "fucking Saw" (J. Wan 2004), men oavsett vad man tycker om Saw har ju de filmerna lyckats att skära sin plats i mainstream-filmen utan att ha dragit ner på våldstempot alls.
Hade den kommit under 70/80-talets glansdagar hade ju ett förbud smällts på den så snabbt att man inte hunnit säga sprängd käklinje.
Alternativt hade den klippts till oigenkännlighet.
Jag tror både Saw och Hostel (E. Roth 2005) kan komma att betyda mycket för skräckgenren i framtiden, på gott och ont såklart.
Men visst, det rör ju tycke och smak också när det kommer till vad man gillar för rullar.
Har bara svårt att se hur Saw verkar ses som lite pajas medan skitfilmen A Serbian Film (S. Spasojevic 2010) hyllas som det bästa sen skivat bröd.
Saw är ingen favoritfilm för mig, men man kan ju inte förbise att den serien gjort extremt våld till mainstream.
Sen om man tycker om det eller inte är en annan sak, jag är inte så förtjust i hypen av skräck som gör genren urvattnad, men får ändå erkänna serien.

Många av exemplen som Blomdahl tar upp är rätt tråkiga försök till provokation och vara "svåra" i mina ögon.
När han skriver att trailern till The Bunny Game (A. Rehmeier 2010) "våldtog" internet så suckar jag bara och gnuggar ögonen av trötthet.
Såna totalt hjärndöda uttalanden gör mig bara irriterad, och kan även ge oss filmälskare ännu mer dåligt rykte.
Med tanke på den kvinnosyn som stötts och blötts i åratal runt filmer som dessa, så kan ju det i kombination med såna uttalanden bara bli som en hästspark i nyllet på oss som gillar skräckrullar.
Jag tror inte regissörerna har en skev kvinnosyn bara för de gör knepiga rullar, så föd då inte folks misstankar om det med tröga ordval som detta.

Vissa av de intervjuade känns trött självgoda och som att det de gör är så spektakulärt när det de facto gjorts många gånger innan.
Blir en lätt seg stund att läsa.
Ni har inte uppfunnit hjulet igen direkt, snarare med ny teknik gjort en ny mjölpåse av gamla korn.
I dessa dagar när exempelvis Faces Of Death (J.A Schwartz 1978) ligger tillgänglig för alla och envar på youtube i oklippt format är ju inte filmer som dessa så "speciella".
Plus att när det kommer till rena våldsskildringar utan handling är ju Guinea Pig: Flowers Of Flesh & Blood (H. Hino 1985) svårslagen.
Jag tänker inte förkasta rullarna helt som skrivs om i boken, men jag förstår bara inte uppståndelsen kring vissa av dem då det finns både äldre och bättre rullar i samma genre.
Mondo-genren torde varit en del i boken, men det känns inte som att historien är så intressant tyvärr för författaren.

Det är synd att inte boken är bättre, eller mer välskriven för det hade varit kul med en bra, svensk bok om skräckfilm.
Men den faller på flera plan för egen del.
För det första är jag personligen ointresserad av filmerna, då de flesta av de omskrivna jag sett är ganska.. ja... tråkiga.
Man har sett det förut, och göras med mer hjärta och intresse.
Men det rör ju smak såklart, men den största plumpen i protokollet är hur boken är skriven.
Som tidigare nämnt tycker jag den känns fördummande mot mig som läsare, och sen är den inte så välskriven i övrigt.
Jag är inte emot att låta det skina igenom att man är ett fan av det man skriver om, men här blir det lite väl fluffigt och fanboy ibland.
Återigen vill jag säga tyvärr, för jag vill verkligen tycka om boken och hylla Blomdahls försök.
Men jag kan inte hylla den, tyvärr.
Ryktet säger att han jobbar på en ny bok, och jag kan bara hoppas att de bristerna jag fann är bortskalade och ersatta med skönt läsande.
För jag vill verkligen sätta mig i min fåtölj och känna att, fan Sverige... du har lyckats med en bra bok om skräck!
För den här gången blev det inte så alls tyvärr.
Återigen.... tyvärr.