Title: Rock N Roll Nightmare
Year: 1987
Dir: John Fasano
Review: M Original
***
Först och främst... huvudrollsinnehavaren i denna film, John Mikl Thor släppte 1976 skivan Muscle Rock.
Det är en bedrift att ha modet eller dumdristigheten, vilket ni nu må välja, att släppa ett vax med den titeln.
Han har också äntrat svensk mark och spelat på festivalen Muskelrock (ey' ey') inte mindre än två gånger.
Förutom hårt rockande muskelman som släppt otaliga plattor är han också just det, muskelman.
Tävlat i bodybuilding, och är dessutom historiker och sport entusiast.
Det är en man med många strängar på sitt hårsvall kan man lugnt säga.
Men denna recension rör ett annat av hans intresseområden, nämligen skådespeleriet.
The Tritons är ett skönt hårdrocksgäng som hyr en stuga för att repa inför sin nya skiva.
Huset är långt ifrån civilisationen så de räknar med att kunna spela ostörda.
Med på resan är också några i bandet flickvänner och deras manager.
Nästan omedelbart börjar underliga saker hända och underliga varelser och figurer syns i bildrutan.
Till huset dyker också en grupp fans upp och hamnar mitt i röran som börjar uppdaga sig.
Medlemmar börjar försvinna, eller bete sig som att de är besatta av något av den elakare sorten.
Ska hela bandet lösas upp eller är det som de säger att "you can't stop rock n roll?"
Gör dig redo på ett rockfyllt äventyr!
Ni vet de där filmerna som är så dåliga att de tippar över vågen så att de blir bra istället?
Det här är en av de filmerna.
Den har ett ganska ruttet manus, en självupptagen manusförfattare som inte bara skriver filmen utan också sätter sig själv i huvudrollen, taskiga effekter, sunkiga skådespelare och ett slut som.... ja, det måste ses för att man ska tro på det ens.
Med betoning på tro....
En riktig filmpastej med andra ord, men den är så charmig att man gillar den.
Det är liksom ingen ironi i filmen, utan den är nog gjord med ett seriöst försök att göra en bra film.
Lite samma som med Troll 2 (C. Fragasso 1990), en film bara blir ännu roligare för regissören är så övertygad om sin films storhet.
Thor kör några låtar i filmen med bandet, posear och svänger sitt gyllenblonda hårsvall.
Det är skamlös självpromotion av bästa sorten förpackat i en glittrig till naveln uppknäppt skjorta och solbrillor inomhus.
Vi får såklart lite såsiga nakensscener med, såklart också de obligatoriska soundboardskriken man hört i tusentals filmer innan när någon av de styltiga skådisarna tas av daga.
Sen kryddar vi på det med lite demonröster ala mormors kakburk.
Sexscenerna ackompanjeras såklart av smäktande synthmattor som rullats ut, som sig bör i en 80-talsjamare.
Mycket möjligt att filmen också bjuder på en av de längsta duschscenerna i mannaminne med.
Allt för att Thor ska kunna flexa bröstmusklerna och visa vilken hejare med läpplädret han är.
Vi får se Thor slåss med håret freonfarligt uppuffat mot någon slags orörliga små bläckfiskcykoper, en stålkalsong av metalsnitt, små enögda lerfigurer röka cigaretter och mycket annat godis.
Allt ackompanjeras såklart av Thors egen hårdrock, inga konstigheter.
Effekterna är så ostiga att man jublar i filmsoffan och skvätter läsk i taket.
Som sig bör finns det också en religiös underton i filmen, eller underton... den är rakt i anletet utan omsvep.
Jag är inget fan av religion, men precis som övriga filmen är det så seriöst och oironiskt gjort att man skrattar gomseglet av sig.
Men visst, om en ärkeängel ser ut som den gör i Rock N Roll Nightmare kanske man skulle börja besöka kyrkan ändå.
Bäst att plocka med ett par burkar hårspray och sina gåbort speedos bara, så man är säker.
Filmer som Rock N Roll Nightmare är en av anledningarna att jag gillar paj.
Det är så charmigt och så dåligt så man bara sugs med av det och sitter med ett snett flin under hela filmens gång.
Hade jag sett den här som liten hade jag nog dyrkat den ännu mer, för den är kul och underhållande.
Det är ju inte en skräckrulle du ser för att ärra dig själv för all framtid, men likväl en stänkare av rang.
Hela filmen osar 80-tal med puffiga luggar, ostig hårdrock av bästa klass och glänsande läppglans och inoljade överarmar.
Precis som man vill ha en pastej helt enkelt.
Det är så tydligt att Thor vill ge ytterligare en skjuts till sin karriär med hjälp av denna rulle, då han exponeras varje chans som ges.
Låtarna, de långa musiksekvenserna, duschscenen... ja, allt är en mördande reklam för denna muskelrockare.
Ett fakta som gör filmen ännu lite mäktigare är att den spelades in på 7 dagar, alltså ungefär lika länge som det tar för Thor att fixa sin undersköna frisyr han besitter.
Känner du en craving för tajta byxor, stora frisyrer och taskiga monster är den här rullen ett måste för dig.
Den är rolig och man blir glad av den, kanske inte vad skaparen ville åstadkomma, men likväl är det känslan man har.
En stor skål med popcorn och en rejäl axelvadd så sitter den här filmen som en fläskläpp mitt i prick.
Fick häromdagen också veta att det tydligen finns en uppföljare från 2005.
Intercessor: Another Rock N Roll Nightmare (B. McGuire / J. Windatt 2005) vilket får det att rycka till i peppnerven på mig.
Hoppas på en lika stöddig mängd hårspray, lika tajta speedos och samma mängd muskel rock som i originalet.
You can't stop rock n roll!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar