American Gothic (1988)

Title: American Gothic
Year: 1988
Dir: John Hough
Review: M Original
****

Har sagt det förut, att det är en riktig lycka att ramla över en film man inte hört talas om innan, och som man blir väldigt positivt överraskad av.
Tourist Trap (D. Schmoeller 1979) var en sådan film, och American Gothic är en annan.
Ovetandes lyckades vi i T.O-lägret få fatt i denna efter att helt ha missat den.
Stod på någon hemsida som liknande just nämnda Tourist Trap, vi satte en stund av vårat liv på spel.. och vann.
Lyckan var total när sluttexterna började rulla, för vi hade lyckats hitta en för oss okänd film som levererade.
Plus att det alltid är skönt att se en film man inte vet något alls om, gå in i den blint så att säga.

En grupp yuppies ska ut på en trevlig flygtur för en liten helgsemester, as you do...
och för att Cynthia (Sarah Torgov) ska få lite distans till olyckan med en drunknande bebis hon varit med om.
Men deras plan krånglar så de måste göra en nödlandning.
Lyckligtvis lyckas de få ner kärran i närheten av en ö.
Väl på ön börjar de gå omkring och hittar ett för dem okänt hus och går in för att göra sig hemmastadda, as you do...
Planen går dock inte i lås då ägarna kommer hem, i form av Ma (Yvonne DeCarlo) och Pa (Rod Steiger).
Rod Steiger som vi känner igen ifrån bland annat Amityville Horror (S. Rosenberg 1979) och Mars Attacks! (T. Burton 1996).
I huset finns också deras tre något underliga barn, som är runt trettioårsåldern, men dottern Fanny (Janet Wright) beter sig mer som ett barn.
En godhjärtad, men väldigt konservativ kristen familj som ändå bjuder in inbrottsgänget på middag och att få sova över.
Men.. är sakerna som de först verkar?

Det är svårt att recensera American Gothic utan att avslöja för mycket om den.
Det är inte en twist som i Sleepaway Camp (R. Hiltzik 1983), men ändock..
Jag uppskattar att filmen startar ganska lugnt, och sen kör en spiralåkning rakt ner i total galenskap.
Det är några riktigt skeva scener med, och hur Fanny uppträder är riktigt otäckt stundtals.
Det filmen kanske haltar lite på är att vissa av skådespelarna känns inte genuina, men det vägs ju upp av exempelvis Rod Steiger som är riktigt bra.
Slutet av det guldiga 80-talet var på väg och American Gothic hör till en av de sista bra skräckfilmerna på 80-talet innan det mycket filmfattiga 90-talet gjorde sitt intrång.
Den blir därför lite bortglömd i filmhistorien då många, som jag själv exempelvis, fokuserar mer på det tidigare 80-talet eller att de har blicken mer fäst på den uppsjö av torra försök till skräckisar som kom i samma veva som Scream (W. Craven 1996).
De som säger sig gilla skräckfilmer idag skulle nog klaga på att det inte är så mycket effekter, eller att det inte är fullt ställ i American Gothic, men för mig räcker det som är.
Den satsar mer på en skev stämning än att blod ska skvätta överallt genom hela rullen.
Inget emot effektfilmer, men många av de filmer som kommer ut idag är lite för tungt tillbakalutade på enbart effekter och ingen story man fastnar för.
Då blir det lätt bara klister av hela smeten.

American Gothic är en väl sevärd skräckfilm med en del skeva scener som man kommer ihåg.
Visst, den är ingen klassiker som vissa andra skräckfilmer från 80-talet, men väl värd sin plats på listan över filmer att se.
Annorlunda och man slipper de värsta klichéerna som är vanliga idag.
En udda stämning och ett ganska skönt tempo på filmen gör att den står ut lite och man känner sig lite snuvad på konfekten att man inte kollat upp den innan.
Så för den som uppskattar sitt 80-tal och gillar sina familjeporträtt udda ska den absolut ses.
Har du precis fått barn kan den rekommenderas i uppfostringssyfte.... eller?