The Punisher

Title: The Punisher
Year: 1989
Dir: Mark Goldblatt
Review: M Original
****

Ett knastrigt VHS-band, skrapig bild och ett alltjämt välnött utseende.
En spellängd ungefär kvarten kortare än i dagsläget.
Så såg jag The Punisher första gången.
Det skiljer sig ganska mycket från filmupplevelsen man får idag när man ser den.

Punisher är en adaption från den hårdkokta Marvel-serien med samma namn.
I denna version spelas The Punisher av vår egne Dolph Lundgren.
Scenariot som föregår filmen, som vi får en kort inblick i här, är att Punisher egentligen är polis och heter Frank Castle.
Hans familj mördas och i tron att han dött också, och med detta som täckmantel börjar han att döda kriminella.
I Punishers fotspår finns också polisen Jake Berkowitz, Castles gamla partner, som tror att Castle överlevt och numera är den så kallade Punisher.
Jake spelas av Louis Gossett Jr, känd från 80-talsstänkaren Iron Eagle (S.J Furie 1986) bland annat.
På andra sidan av Punishers gedigna vapenarsenal har vi gangstern Franco spelad av Jeroen Krabbé, som vi känner igen från 007-rullen The Living Daylights (J. Glen 1987) och den till staden nykomne Yakusa-drottningen Lady Tanaka (Kim Miyori).
När barnen till de olika ledarna kidnappas av Tanakas klan vill Castle göra det rätta och rädda de oskyldiga.

När man ser Punisher nu, oklippt och i en bra utgåva märker man vilken bra film det faktiskt är.
Inte sagt att den var dålig när man såg den som ung, men upplevelsen blir ju bättre med bra bild och utan alla de horribla klippen.
76 till 89 minuter är en rejäl skillnad, och det märks när man ser den nu att det flyter bättre filmen igenom.
Den har åldrats med stil, är riktigt hård, en bra arsenal skådespelare med en helgjuten Dolph i täten och ett bra manus.
Utseendet på filmen är bra med, ganska bleka områden som ger en lätt nergången känsla åt allting.
Är inte en state of the art-kamera heller, utan det är ett skitigt utseende, som jag dyrkar.
Dolph ser dessutom rejält härjad ut, plågad samtidigt som han ser helt likgiltig ut inför människorna han dödar.
Ja, våldet då... det där som gjorde så filmen blev både bannlyst och sönderklippt.
Jo, det är rejält, rått och i överflöd.
På imdb.com står det att 91 människor dör, individuellt då.. inte inräknat i explosioner och sådant.
En bra summa tycker jag, utan att det blir fånigt som det skulle kunna bli, även om det är många som får sätta livet till.
Inte läst många av tidningarna, men känns som om våldet håller nivå med tidningarna.
När man ser en film eller läser en tidning som heter Punisher vill man ju ha action, och det får man.
Action av alla de olika slag med.
Det är fighting, det körs bilar, det skjuts och sprängs om vart annat.
Alltså precis allt man gillar i en actionstänkare.

Har aktivt valt att inte se de två Punisher-filmer som kommit på senare år, mycket av den respekt jag har för den här filmen.
När jag ser den nu blir jag precis lika peppad som när jag var yngre.
Den innehåller som jag redan sagt allt man vill ha i en actionfilm, plus mer.
Det finns en anledning till våldet, en bakgrundshistoria man kan känna sympati med, samtidigt som filmen är jävligt frän för att prata som man gjorde som kid.
Ser inget negativt med den egentligen, och det känns skönt.
Är ju tyvärr en nedsida med att se filmer man dyrkade som ung, alla håller ju inte måttet idag direkt.
Men Punisher är inte i den kategorin, utan är precis lika bra nu, om inte bättre.
Man slipper också one-liners för det mesta, vilket är till min stora lycka.
One-liners brukar kunna vara en sådan sak som gör att en film från förr inte riktigt känns bra längre.
Howard The Duck (W. Huyck 1986) var en sådan bland annat, man ville vid nutida tittande bara att någon skulle strypa ankan.
Men Dolph håller sig i skinnet och levererar dräpande skott istället för dräpande one-liners (sorry).

I min bok borde The Punisher med Dolph Lundgren ha samma actionstatus som exempelvis Leathel Weapon (R. Donner 1987) och liknande titlar.
Känns synd att en så pass bra film missats av den stora massan medan mindre intressanta titlar hyllas och får mängder av uppföljare och kloner.
Mitt hopp ligger i att folk sett de nyare filmerna, och kollar upp Dolphs Punisher och uppskattar den lika mycket som jag gör.
Lite som med alla remakes som kommer, att de riktar ljuset mot originalen och de får uppskattningen de förtjänar.

För att summera, The Punisher från 1989 är en riktigt bra film.
Den är stenhård, rå både till våld och utseende med en skådisensemble som gör filmen och storyn rättvisa.
Har åldrats bra, och har egentligen inga av de problem som många filmer i samma genre lider av.
Är en klar nostalgitripp att se den nu, oklippt dessutom, så man får hela härligheten.
Hade alltid förhoppningen på en uppföljare, men den drömmen har ju tyvärr grusats över åren.
Kanske lika bra det dock, då det inte finns någon uppföljare som kan fläcka ner del ett.
Plus att drömmen om uppföljaren är positiv, då man i sin egen hjärna själv får anta att den skulle varit rent guld!
Filmer som denna görs inte längre tyvärr, och man tackar för att den fick följa med från VHS till DVD.
80-talet... det blir inte bättre än det.