Death Wish

Title: Death Wish
Year: 1974
Dir: Michael Winner
Review: M Original
****

Jag ger er... världens kanske hårdaste film.
En klassiker i ordets rätta bemärkelse och en favorit i T.O-lägret.
70-talet var ju som bekant ett magiskt årtionde när det kom till film, kanske det bästa någonsin.
Film efter film som är tidlösa klassiker kom, och de ena bättre än den andra.
Man fick snutfilmer, skräckfilmer, komedier, thrillers och allt där emellan.
Ett riktigt bra årtionde för film helt enkelt.
Där i den långa listan filmer återfinns Death Wish, och den har en hög placering, riktigt hög.

Charles Bronson spelar Paul Kersey, en lugn och fredlig arkitekt med fru och barn.
En dag så blir hans fru och dotter överfallna i hemmet av tre personer, däribland en ung Jeff Goldblum.
Det är en riktigt grov scen, och våldet känns väldigt äkta.
Pauls fru Joanna (Hope Lange) dör av sina skador och dottern Carol (Kathleen Tolan) blir katatonisk.
Polisen har lite hopp om att hitta förövarna.
När Paul åker på en tjänsteresa till Arizona ändras hans tillvaro ytterligare.
Han bestämmer sig för att slå tillbaka mot de som härjar fritt på New Yorks gator.

Death Wish är precis som många andra av de liknande filmerna från 70-talet väldigt ärlig i sitt våld.
Det är inga segdragna scener där folk tål stryk i timmar och sedan ställer sig upp.
Här blöder man, går i backen och skadas ordentligt, och det gör filmen ännu bättre.
Miljöerna är skitiga och ljuden känns autentiska.
Det känns inte tillrättalagt som det gör allt för ofta i dagens filmer.
Precis som i Taxi Driver (M. Scorsese 1976) är New York inte flashigt och vackert, utan skitigt och våldsamt.
Man vill bara rulla in en näve mynt i en socka och gå loss.

Charles Bronson gör verkligen rollen rättvisa också.
Man tror på hans rolltolkning, och de som kritiserat Bronson för hans lite "stela" spelsätt motsäger jag mig direkt.
Han funkar utmärkt som den lågmälde Kersey, en vanlig man som får sin vardag vänd upp och ner.
Inget överspel eller pajigt sentimentala scener, trots att det mycket väl skulle kunnat bli sådana saker i en film med detta tema.
Under 70-talet kom ju en rad hämndfilmer och det är ganska konstant att man slipper det drypande sentimentala i dessa filmer.
Det är mer avskalat och hårt, och inte ens smäktande musik gör intrång i scenerna.

Death Wish fick en rad uppföljare, där ingen når samma höjd som originalet.
Det blev mer rak action av det, utan det där extra som första filmen har.
De är sevärda för underhållningen, men är absolut inte samma klassikerkaliber på.
Var även prat om en remake, är någon förvånad?
Har extremt svårt att se motivet till en remake, och vem ska kunna matcha Bronson?
När filmer är så hårt förankrade med en speciell skådespelare torde en remake vara förbjudet.
Speciellt då det rör sig om guldfilmer som Death Wish.
Se bara på hur det gick för remaken av Psycho (G. Van Sant 1998), en totalt meningslös nyinspelning av en film som inte behöver göras om.
Låt oss slippa sen Hollywood pissa ner en av världens hårdaste filmer.

Filmkuriosa är att Christopher Guest som vi känner från This Is Spinal Tap (R. Reiner 1984) gör sin första filmroll i Death Wish.
Att en skådespelare och regissör av hans magnitud gör sin första roll i denna guldklimp känns helt rimligt.
Cirkeln sluten så att säga.

Det är sällan eller aldrig man ser filmer som Death Wish längre.
Det är tyvärr ett utdöende släkte.
Filmer som är hårdkokta, ärliga och råa utan att bli flamsiga eller för flashiga.
Det är återigen då tur att någon gör kulturgärningen att släppa dessa filmer på DVD.
Ett Death Wish-maraton lite då och då är precis vad man behöver.
Plus att slutscenen i Death Wish är det absolut bästa som någonsin gjort.
Charles Bronson - R.I.P