Johnny Dangerously (1984)

Title: Johnny Dangerously
Year: 1984
Dir: Amy Heckerling
Review: M Original
****

Ni vet känslan.. den där krypande obehagliga känslan..
Känslan som infinner sig när man återvänder till en film man såg ett otal gånger som ung.
En film man dyrkade, kunde alla repliker i och kunde se och sen direkt spola tillbaka och se igen.
Men, när det gått några år dyker oron upp, kommer den hålla samma klass som förr?
En sådan film, som jag inte sett på många år är Johnny Dangerously.
Spelade in den på VHS när den för en enda gång vad jag vet gick på tv.
Såg den gång på gång, lärde mig alla repliker och resten av familjen såg den med mig flera gånger.
Är en sådan där film som jag missat att köpa på dvd även om jag tänkt på den då och då.
Citerar delar av den ganska ofta, men den har slunkit undan mina klåfingrar.
Hur står den sig då idag, efter flera års uppehåll från att ha sett den?

Michael Keaton är Johnny Dangerously, en kid som växer upp och är medlem i ett gangstergäng.
Han börjar som ung i gänget för att hjälpa sin sjuka mamma (vars första citat alla kännare av New York Hardcore känner igen).
Ju mer åren går desto högre blir kostnaden för läkarvården, och Johnny blir en stadig medlem i gänget.
Alla i området vet att han är Johnny Dangerously utom hans mamma och hans lillebror, som bestämmer sig för att bekämpa brott.
Att deras vägar ska korsas är oundvikligt.
Förutom att försöka finta bort sin egen bror som gett sig tusan på att fånga den omtalade Johnny Dangerously måste han också ge sig i kast med sin gamle ovän Danny Vermin (Joe Piscopo).
Som upplagt för kontroverser och spänning.

Upplägget känns bekant, lägg också till en liten kärlekshistoria och vi har en film som till och med kanske låter lite klichéartat.
Men, Johnny Dangerously undviker att bli en sorglig repris på en lång rad andra filmer.
Varför frågar ni?
Jo, för den är rolig, med minnesvärda karaktärer och en kul twist på alla de där reprisrullarna.
En hyllning till alla de gamla klassiska gangsterfilmerna från 40 och 50-talen.
Visst, jag kanske är färgad av att ha dyrkat denna film när jag var yngre.
Men jag tycker allt att den håller även idag.
Michael Keaton funkar som den självgoda och sköna Johnny ochJoe Piscopo är lysande som den vidrige Danny Vermin.
Ifrån den klassiska tv-serien Taxi ser vi Marilu Henner som Johnnys romantiska intresse Lil.
I en liten roll dyker också en av mina hjältar upp som påven, nämligen Dom DeLuise.

Nervositeten jag kände inför att se om filmen var obefogad visade det sig, som tur var.
Johnny Dangerously är lika rolig nu som den var när jag först såg den alla de där åren sen.
Visst, vissa av skämten är riktigt låga, men på rätt sida av den fina linjen.
Det känns kul att kunna damma av några av de där gamla one-liners jag drog så ofta.
Eller ja, fortsätta säga dom och kanske lägga till någon extra.
Nu när man kommit upp lite i åren kan man ju med glädje citera Danny Vermin med:
"I fullfilled a lot of peoples predictions about me... I became a real scumbag"
Spot on Danny.
En kul film med nickningar åt gamla filmer, utan att bli någon trist och fånig Scary Movie (K.I Wayans 2000) variant där de mer verkar vilja håna och mindregöra filmerna de ska göra scener ifrån.
Nej, Johnny Dangerously blinkar mer med en respekt mot de gamla gangsterfilmerna.
Speciellt James Cagneys filmer, och det dyker till och med upp ett par scener då vissa av karaktärerna går på bio.

Johnny Dangerously är väl värd att se, och känns tyvärr lite bortglömd.
När jag tar upp den känns det inte som att någon egentligen sett den och det är synd.
Den är rolig, och kanske lider lite av att den kom 1984 då det kom så otroligt mycket bra och klassiska komedier.
Så den hamnade nog lite på efterkälken där, men det går ju att råda bot på i dessa dagar.
Är en rolig, fartfylld film med respekt åt de gamla gangsterfilmerna och en bra samling skådespelare och karaktärer.
Min nostalginerv kör plattan i mattan och jag njuter till fullo.
Nu måste jag bara köpa den på dvd, alldeles för lång tid har gått utan att jag har gjort det.