Hellbound: Hellraiser II

Title: Hellbound: Hellraiser II

Year: 1988

Dir: Tony Randall

Review: M Original

****

I vad som kom att bli en uttjatad och låndragen filmfranchise glömmer man tyvärr bort det bra ibland.

Det bra liksom drunknar i det dåliga.

Även att i den uppsjö av nya genomusla, omrapade och tråkiga skräckfilmer ha en trygg punkt att återvända till känns bra, och där finns Hellraiser II som ett fyrtorn.

Första gången jag såg del två var det i ett sönderklippt skick, så storyn blev enormt lidande av det.
Man fick noll och inga effekter i stort sett, och det är ju lite det man vill åt när man ser liknande filmer.
Men det är ett bekymmer vi slipper i dessa dagar som tur är.
Lite som när man fick se City Of The Living Dead (L. Fulci 1980) oklippt första gången.

Det blev en helt annan film, som höll ihop på ett sätt som den klippta versionen inte gjorde.

Fakta är att när jag första gången såg Hellraiser II inte tyckte den var särskilt bra.

Vi återser här Ashley Laurence i rollen som Kirsty Cotton ifrån Hellraiser (C. Barker 1987).

Nu inspärrad på ett mentalsjukhus eftersom att ingen tror på hennes berättelser om incidenterna i första filmen och antar henne vara galen.
Självfallet blir det problem då chefen på sjukhuset har en förkärlek för det ockulta.
I en av skräckfilmens kanske elakaste scener lyckas Dr Phillip Channard (Kenneth Cranham) få Julia Cotton (Clare Higgins) från Hellraiser att återvända.
Sedan börjar en resa rakt in i helvetet, på ett ganska surrealistiskt sätt.

Där effekterna haltade i film nummer ett är det fortfarande lite styltigt i del två, det gäller då ljuseffekterna.

Men det glömmer man snabbt när man fokuserar på de andra effekterna och sminkningen.

Det är ruskigt rått och elakt i denna film, och som nämnt innan är förspelet till Julias återkomst något av det elakaste som gjorts.

Överlag känns Hellraiser II elakare än den första filmen, och oftast funkar det väldigt bra.

Vissa meningar av Dr Channard ligger nära one-liners och känns ibland malplacerade tyvärr.
Men på det stora hela är det inget som stör något nämnvärt.

Det blir tydligare i uppföljarna att de verkar för att få Pinhead och andra till mer av one-liners karaktärer till och från och då blir det riktigt illa.

Som nämnt är effekterna och sminket effektivt i Hellraiser II.
Cenobiterna ser bra ut, och miljöerna funkar mestadels bra för att få stämningen.
Vissa av ljuseffekterna har inte riktigt åldrats med stil vilket drar ner helhetsintrycket.

Men det är som jag redan sagt inget som drar ner helhetsintrycket något extremt.

Del ett och två har ett samband som gör att de två är de mest intressanta, och egentligen de enda man behöver se.
Uppföljarna har i vissa fall intressanta delar, men där man exempelvis blir intresserad av historien om "lådan" i Hellraiser 4: Bloodline (K. Yagher 1996) blir man lika snabbt ointresserad då det blir någon slags rymdhistoria av det.

Minns att jag tyckte Hellraiser III: Hell On Earth (A. Hickox 1992) var bra när den kom, men även där har tiden gått hårt åt den.

Självfallet pratas det om en remake, som haft turer fram och tillbaka och får väl anses ha en oviss framtid minst sagt.
Jag håller mina tummar att vi slipper se den gjord, och att Hellraiser-serien tagit slut nu.

Spendera tid med cenobiterna bör man göra till och från, men då håller jag på att det är del ett och två man vänder sig till och i viss mån även seriealbumen som kommit under åren.