Maniac

Title: Maniac
Year: 2012
Dir: Franck Khalfoun
Review: M Original
****

Ibland, inte ofta, men ibland får man ändra sig.
Gå tillbaka och revidera den där svidande kritiken man hade vid första anblicken.
Det är jobbigt att behöva göra, men ibland får man ta en rejäl tugga av det sura äpplet.
Man känner sig ganska dum, där har man suttit och spottat och fräst ur sig ilskan.
Men när det väl kommer till kritan så smakar det inte så surt i munnen som man trodde.
Maniac är ett sådant exempel.
Originalet från 1980 av William Lustig är ett mästerverk.
Så enkelt är det, då allt från skådespelare, manus till utseendet på filmen är helt lysande.
Joe Spinell som Frank Zito ger Maniac en nivå till, som är oöverträffad när det kommer till filmpsykopater och verkligen ger liv till ett bra manus.
När man först hörde om att det skulle komma en remake, ja... vad skulle man säga?
Irritationen blev extremt från den första stavelsen man läste om detta.
Vem skulle kunna matcha eller ens försöka matcha Spinell?
Vem skulle komma att våga sig på att ens försöka göra en version av Maniac egentligen?
Frågorna var ganska många på ämnet innan det kom ut någon information.

Det första som kom till vår kännedom var att Elijah Wood skulle spela Frank.
Först såg man bara Frodo lalla omkring framför ögonen, och depressionen var ett faktum.
Inte för att Elijah Wood är en ruskigt dålig skådespelare, men han är ju ingen Joe Spinell.
Men sedan tänkte man ett steg till, och mindes Sin City (R. Rodriguez 2005) där Wood helt lysande porträtterar den tystlåtne mördaren Kevin.
Minns inte mycket av Sin City, men nog tusan minns man Elijah Woods stirrande och småleende.
Ett plus till som gjorde det mer och mer till ett bra val av skådespelare är att han de facto ser helt harmlös ut.
Elijah Woods pojkaktiga utseende kunde ge en nivå av trygghet, där hans mördande och psykos känns ännu mer avlägsen.
Kvar hängde dock känslan att... varför?
Varför ska de göra en remake på ännu en skräckfilm där originalet fortfarande känns både fräscht och håller måttet?
Man har ju fått se A Nightmare On Elm Street, Friday The 13th, Halloween och andra slaktas till oigenkännlighet genom åren.
Skulle Maniac hamna på den listan också?
Vid första titt på trailern som kom upp på youtube kände jag en svag pepp infinna sig.
En både oväntad och lätt obehaglig känsla inför en remake.
Skulle jag behöva krypa till korset och erkänna en remake som sevärd, kanske till och med bra?
Hemska tanke...
Sen kom till slut dagen, då det var upp till bevis för Khalfoun och Wood.

Visst, Maniac 2012 är inte Maniac 1980, men med tanke på all den otroliga smörja som kommit de senaste åren är Maniac 2012 ursäktad.
Den uppdaterar 1980-versionen och ändrar delar av manuset så filmen ändå känns fräsch och ny.
Problemet med nyare skräck och alla dessa remakes brukar vara att de ska försöka ändra på de vinnande koncept som originalen har.
Eller att försöka för mycket förklara varför, och det är ju onekligen så att man inte i alla avseenden behöver veta allt.
Hemlighetsmakeriet, eller utelämnande av detaljer kring mördaren eller bakgrundsstoryn kan göra de mer intressanta.
Maniac 2012 håller sig på rätt sida av den linjen, precis som originalet gör.
Det som är en styrka hos båda filmerna är att man faktiskt får en inblick i mördarens psyke, och det görs med finess.
Man får veta nog mycket, varken för lite eller för mycket.

Storyn kretsar kring Frank (Wood) som restaurerar skyltdockor och dödar och skalperar kvinnor.
Genom flashbacks till hans barndom får vi en inblick i varför hans psyke är som det är.
Precis som i originalet så får vi se filmen utifrån mördarens synsätt och inte offrens som det brukar vara.
Ytterligare en dimension har lagts till i 2012-varianten, att typ 90% av filmen är Point Of View.
Jag har en lätt allergi mot P.O.V och filmer där allt ska visas genom en handhållen kamera, mobilkamera och liknande.
Men, i Maniac är det ett bra grepp då det känns både välgjort och smart.
Måste återigen premiera Elijah Wood som funkar riktigt bra som psykopat.
Som med Joe Spinells tolkning så känner man med karaktären på något vis, att man önskar att han kunde få bli frisk och bli kvitt sina inre demoner.
Ett gott betyg då man som brukligt är nu med nyare skräckfilmer mest längtar efter att den ska vara slut eller sträcker sig efter fjärrkontrollen för att ända eländet.
Maniac är nog, utan att överdriva, en av de bättre skräckfilmerna under hela 2000-talet.
Mycket beroende på att den känns speciell och inte helt förlitar sig på effektsökeri som exempelvis den horribla The Human Centipede (T. Six 2009).
Filmen som blev extremt uppsnackad, men inte på något vis förtjänade det.
Maniac innehåller våld, rått sådant, men det känns när det väl dyker upp berättigat.
Ryggscenen är riktigt välgjord och extremt elak.
Det minus jag kan ge den är att det är datagjort, och hade blivit mycket bättre med practical effects, som Evil Dead  (F. Alvarex 2013) gjorde.
Men, när både storyn, utseendet och skådespelarna är så pass bra som i Maniac kan man ursäkta det.

Jag önskar när jag nu ser om Maniac 2012 att den hade hetat något annat, för den blir lätt lidande av att den är en remake, för den är verkligen bra.
Den känns fräsch, och snyggt utförd, men i bakhuvudet hänger det kvar att det är en remake, om än en väldigt bra sådan.
Men till skillnad från filmerna jag redan nämnt i recensionen eller alla dessa fåniga "prequels" står sig Maniac 2012 bra gentemot originalet
Den är inte för tillrättalagd eller för ren som allt för ofta är problemet med nya skräckfilmer.
Jag erkänner utan omsvep egentligen att jag tycker Maniac 2012 är riktigt bra.
Inte lika bra som originalet, men den står sig bra som sagt och man får anta att William Lustig andades en lättnadens suck när han såg denna.
Till skillnad från exempelvis Wes Craven då han fått se sitt original behandlas som skräp på golvet.

Tempot i filmen är ganska lågt med långa klipp, vilket känns bra.
Hade den varit rappare och med snabbare klipp tror jag den hade tappat mycket och blivit pajig.
Men nu är tempot bra, och miljöerna passar bra in i tempot på filmen.
Har ju redan hyllat Woods insats, men passar på igen.
Är inte hur vi är vana att se honom, och det är ett bra tecken på en bra skådespelare.
Att kunna spela olika roller övertygande, och nu kan han bocka av psykiskt sjuk mördare på listan, för han är både bra och trovärdig.
Man känner som jag sagt med honom, för där inne någonstans förstår man ju att han inte vill göra det han gör, men måste.

Jag har bitit ett ordentligt bett i det sura äpplet nu, i och med mitt första  utbrott när Maniac-remake kom på tal.
Fick revidera det när eftertexterna började rulla och jag satt där med ett lätt flin på läpparna.
Man hade äntligen fått se en ny remake göra originalet rättvisa.
Säger inte att den är bättre eller lika bra, men den nosar där uppe och det känns bra.
Elijah Wood är övertygande och förtjänar all heder för att våga axla giganten Spinell i dennes kanske mest ikoniska roll.
Greppet med P.O.V fungerar, och den allmänna stämningen i filmen är sådär obehaglig som man vill ha den.
Hade gärna sett att de skippat dataeffekterna, men överlag inget som stör nämnvärt när resten funkar.
Klippningen och utseendet på filmen är stundtals riktigt febrigt och fungerar bra filmen igenom.
Filmens klimax är jobbigt på riktigt, och knyter ihop säcken riktigt bra.
Resan in i en psykotiskt sjuk människa sett genom dennes egna ögon... mycket bra!
Jag får ta tillbaka att alla remakes är värdelösa, för Maniac 2012 är en riktigt bra film, även om jag helst sett den med en annan titel.
Väl värd att se, och till och med se flera gånger.
Hatten av, Elijah Wood.