Baghead

Title: Baghead
Year: 2008
Dir: Jay & Mark Duplass
Review:M Original
****

I de moderna tiderna med Netflix, viaplay och andra liknande sidor trängs filmer och tv-serier om utrymmet.
Ibland hittar man guldkorn, återfinner en gammal bekant eller helt enkelt upptäcker något nytt.
Under en sjukdag ramlade jag över Baghead på en av dessa sidor jag skrivit upp mig på.
Postern såg lovande ut, och jag är ju en erkänd slasher-fantast.
Därför tänkte jag, i min sjuksäng, att jag skulle se om bröderna Duplass kunde kittla min våldsnerv med något gött.
Självklart var det redan efter några minuter, att någon ny Halloween eller Friday The 13th var det ju inte tal om.

Historien är bekant, då fyra personer ska åka till en stuga på någon slags uppdrag.
I detta fall för att skriva på ett filmmanus, efter att ha sett en indiefilm på biograf (självklart med frontal male nudity och bröstscen).
Väl framme börjar de pilla på ett filmmanus, självfallet är det lite spänning emellan karaktärerna med, som sig bör.
Vid pillandet med manus kommer frågan vad som skulle vara det otäckaste någonsin, och svaret är "en person med en påse på huvudet".
Manuset börjar då kretsa kring att göra en skräckfilm, och vad sker då samtidigt?
Jo, minsann... en person införd just en påse på huvudet börjar dyka upp lite här och där
Spänningen, skräcken, terrorn.... nej, inte direkt.
Självfallet ska filmen försöka ha en "twist" också, som faller så platt att det är plågsamt.

Ända sedan The Blair Witch Project (1999) har ju den skakiga kameran mer och mer tagit över skräckfilmen.
I vissa fall, som exempelvis den nyss nämnda och klassikern Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980) funkar det utmärkt och gör filmen ännu mer nervig och sann.
I många, många andra fall är det helt meningslöst och förstör bara vad som kanske, kanske kunde blivit en stunds underhållning.
Fallet Baghead hör till den senare kategorin.
Visst, det handlar inte om den allt mer urvattnade genren film där någon i sällskapet filmar.
I den genren är det nog egentligen bara Cloverfield (M. Reeves 2008) och V/H/S (2012) som är starka nog att klara de filmen igenom.
Men i Baghead handlar det mer om att kameran rent allmänt är skakig, det görs dåliga zoomningar och den känns som att den är klippt av någons tänder.
En steadycam hade varit på sin plats, för detta är varken bra eller "konstnärligt".

Manuset är ruskigt tunt och skådespeleriet under all kritik.
Ibland får jag känslan av vår kära Tommy Wiseau från pajeposet The Room (2003) kanske gett en och annan i filmen lite pointers till hur de ska skådespela.
Det är lätt alkoholpåverkat hela tiden, och känns rökigt, och då inte på ett klassiskt skräcksnitt, utan mer att skådespelarna spelat in rökta och salongs.
Alltså inget vidare skärpt intryck på någon av dem, och kanske allra minst på Greta Gerwig som verkar ha rökt jazz innan varje tagning.

Filmen är en sörja av dåligt skådespeleri, taskigt manus och noll och inga skrämselfaktorer någonstans.
Alltså ingenting av det som gör en bra slasher, eller ja, Baghead är inte ens en slasher även om den har kallats det.
Den har också kallats komedi och drama, och nej... nej nej. 
Lökig lågbudget är snarare det jag skulle kalla den, helt utan den där sköna känslan man dyrkar med filmer gjorda på låg budget.
Ingen känsla och ingen kärlek bakom varken manus eller utförande.
Nej ni bröderna Duplass, är mer skrämd av den spindel som lurpassar på mig någonstans i tv-rummet.
Även måste jag ifrågasätta vem och vad som rökts på viaplays styrelsemöte för att godkänna denna stinker?
Kids, keep off drugs!