Title: Dancing With The Devil
Year: 1991
Review: M Original
****
Censur och moralpanik... två av de absolut vidrigaste ord och företeelser jag vet.
Ännu vidrigare blir det när förespråkarna för detta larv dessutom ljuger och överdriver för att fylla sina egna syften.
Finns oändliga exempel, och än idag dyker det upp folk som hetsar om censur.
Allt för att "rädda" någon eller för att rikta en lykta mot den allmänna livsfara som samhället tydligen står inför på grund av filmer eller musik.
Att just de som skriker högst om censur är de som dödar människor, skadar andra, förstör livet för människor eller hjärntvättar är det väldigt tyst om.
De lyssnar ju inte på heavy metal iallafall, eller ser de där hemska filmerna!
Sen finns ju den lilla detaljen att var och en ska helt plötsligt rätta sig efter en religion eller ett livssätt.. utan att själva ha valt det.
Är självklart helt i sin ordning att alla ska rätta sig efter dessa tokskallars nonsens.
Men att tro att människor skulle ha den egna viljan att byta kanal eller inte lyssna på viss musik.. omöjligt!
Vansinnet hos förespråkarna av censur är ibland för mycket för min arma hjärna att klara av.
Filmskapare tvingas be om ursäkt, konstnärer mordhotas, musiker får inte sjunga sina egna låtar.. etc etc.
Vansinne, då det de facto inte är något olagligt de gör..
Det är denna sörja dokumentären som ingick i ett BBC-program på 90-talet handlar om.
Dancing With The Devil hade jag på VHS och såg om och om igen när jag var yngre.
Deicide var med, och som metalskalle uppskattade jag att se Glen Benton stå och prata om satanism och när de intervjuar en mördare spelas Venom i bakgrunden.
Dessutom är ju den alltid lika charmiga och vältaliga Jello Biafra med, och då vet man att den kristna högern får sig en rejäl känga, som sig bör.
Grundpelaren i dokumentären är den kristna högerns attack på musik, och då speciellt hårdrock, men även 2 Live Crew och några andra artister är med på ett hörn.
Vi får se präster sitta och tala sig varma om sin kamp emot denna enorma fara som rockmusik innebär.
Deras små byar av en slags rehab-boenden för de som blivit "lurade in i rocken", där de boende får be flera gånger per dag och all form av musik som inte är religiös är förbjuden.
Vi får också höra om när Judas Priest fick befinna sig i domstol för att höra sin skiva baklänges, då det tydligen uppmanat två problemungdomar att skjuta sig själva.
Tillika anklagas Ozzy för att ha uppmanat till självmord med sin låt Suicide Sollution.
Är med klipp där John Denver och Dee Snider argumenterar med PMRC angående deras låtar som är under attack.
Irritationen jag kände inför denna dokumentär när jag var yngre ha mognat mycket.
Missförstå mig inte, irritationen är precis lika stor nu, om inte större.
Men, den har mognat och utvecklats till rent hat emot denna sortens dumhet.
Dokumentärer och böcker om den kristna högerns attacker på musikbranschen gör mig vansinnig.
Det behöver inte ens vara religiösa, bara att folk argumenterar FÖR censur gör mig vansinnig.
Om dina argument för din sak är så svaga att du måste censurera och med hot eller lögner mindregöra dina motståndare ska du tänka om direkt.
Intressant nog brukar ju de religiösa inte behöva ha så mycket argument, utan mest köra på den gamla utnötta devisen att man "måste respektera dem".... zzzz.
I Dancing With The Devil är det idel svaga argument varför hårdrocken skulle vara farlig, eller varför John Denver skulle uppmana till drognyttjande.
Att två problemungdomar med föräldrar som inte lyssnade på dem skjuter sig hör tyvärr inte till ovanligheterna.
Att föräldrarna helt kastar bort sitt egna ansvar och istället skyller på att ungdomarna på något sätt inspirerats av ett baklängesmeddelande på en Judas Priest-skiva från 1978, det hade man ju trott skulle höra till ovanligheterna.
Men sedan denna dokumentär gjordes, och Judas Priest friades från något ansvar, har ju flera artister fått stå till svars för diverse hemska brott.
Inte minst Marilyn Manson som ansågs vara ansvarig för att Columbine massakern inträffade.
Det är 23 år sedan denna dokumentär gjordes, men problemen och diskussionerna är de samma idag, och ha varit sedan Elvis först skakade på höfterna till sin musik.
Vare sig det rör sig om Lars Vilks, Andres Serrano, Timbuktu, Lars Von Trier eller våldsfilmer.
Argumenten består fortfarande av att den "goda sidan" måste vinna över den "onda sidan", och föra alla stackars lurade människor in i det sunda och friska.
Vi, den mentalt handikappade massan, vi som låter oss sugas in i den fruktansvärda värld där all vår egen vilja får ge vika för de djävulsdyrkande, knarknyttjande, våldsförhärligande demonerna i alla de där hårdrocksbanden eller de som gör filmer, vi måste räddas till varje pris.
För, vi kan ju omöjligen tänka själva eller inse skillnaden mellan verklighet och fiktion.
Att se ungdomar hjärntvättas till att tro att bara för man lyssnar på musik blir man en dålig människa är sorgligt.
Plus att det är otäckt hur accepterat det är att göra så mot människor.
Krydda media med lite påhittade historier och skrämselpropaganda och du är hemma.
Vem minns inte the satanic panic på 80-talet, eller den enorma censur som drabbade i stort sett alla filmer förr?
Vi har ju också Parental Advisory-klistermärket på allskönes olika skivor, som nog egentligen mest fungerade som ett lockrop för oss med smak för det lite förbjudna.
Dancing With The Devil borde kännas daterad, med sina 23 år på nacken.
Men tyvärr är diskussionen den samma än idag om filmers och musiks inverkan på oss, och hur många tycker vi ska tackla det.
Man hör fortfarande om "Freedom Village"-liknande hjärntvätterier, religiösa tokskallar som gör vad som helst för att övertyga människor att de har rätt och om konstutövande som hindras av olika grupper i samhället.
Man kan ju skratta åt den moralpanik PMRC känner inför att en Sheena Easton-låt som kan tolkas sexuellt, men skrattet fastnar i halsen eftersom de faktiskt har makt att förbjuda, censurera och mindregöra människor och deras konst.
Om man ser den med moderna ögon är den precis lika irriterande och folket precis lika förvirrade med rätt och fel som 1991.
Världen ser ju annorlunda ut idag, men moralpaniken och censurhetsandet är tyvärr precis lika unket som förr.
För att få en rejäl hjärnsmälta med religiösa tokstollar som vill förbjuda allt vi håller kärt rekommenderar jag också In Satans Name.
Censur - Nej tack.
Religion - Nej tack.
Stort tack till Dee Snider som med Twisted Sister gjorde mig till hårdrockare när jag var 5 år gammal.
Stort tack till mina föräldrar som lät mig ifrågasätta, lyssna på vilken musik jag ville och som förklarade skillnaden mellan fakta och på låtsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar