Dead And Buried (1981)

Title: Dead And Buried
Year: 1981
Dir: Gary Sherman
Review: M Original
****

Alla minns sin första sägs det... och nej era snuskhumrar, tänker inte på första gången när ni låg där och skavde i svettig tonårsångest.
Även om det självfallet är en fröjd för egen del att få er alla i denna stund att gnida in den undangömda ungdomsångesten i hjärnbalken.
Men nej, nu pratar jag mer om när ni första gången såg en scen som kom att ärra er eller iallafall finnas kvar i minnet.
En sådan där scen man plockar fram ur minnet lite då och då, eller tar upp när filmdiskussionerna går varma framför brasan i goda vänners lag.
Dead And Buried innehåller en sådan öppningsscen för min del.
Den är för evigt, eller iallafall tills demensen slår till, inpräntad i mitt minne.
Våldsfilmer och scener med våld ska ju inte vara sympatiska, men Dead And Burieds öppningsscen är så helt avklippt från någon slags medkänsla från förövarna.
Det är metodiskt och iskallt, och fruktansvärt elakt.
Är lika bra och stört varje gång man knäpper igång filmen.

Potters Bluff känns som en rar liten fiskestad där alla boende känns trevliga och vänliga.
Alla känner alla, och livet går sin stilla gång.
Men under ytan bubblar våldet och när det blir uppmärksammat börjar polisen Dan Gills (James Farentino) bli fundersam.
Det är han och begravningsentrepenören William Dobbs (Jack Albertson) som på var sitt sätt får med fallen att göra.
Är för otroligt att det skulle röra sig om olyckor, utan det är något annat.
Gills börjar sin utredning, mystiken tätnar, våldet ökar och han kanske om han visste vart åt det barkar, inte skulle försöka lösa det ens.

Det är svårt att skriva om Dead And Buried utan att göra diverse spoilers.
Därav är själva synopsis i den här recensionen väldigt kort.
Finns ett antal twister som också gör en mer beskrivande sammanfattning svår.
Men, att recensera filmen går såklart utmärkt.
Förutom den ruskigt elaka introduktionsscenen finns det ett antal andra bra och elaka våldsscener.
Överlag känns Dead And Buried som en väldigt osympatisk film, plus att man ryggar ju tillbaka så fort någon tar ett foto numera.
Filmen pendlar mellan en ren skräckfilm och delar av klassiskt polisfilmssnitt.
Lyckas bra med båda delarna, men den tunga betoningen ligger såklart på skräcken i filmen.
Miljön där filmen är inspelad känns genuin, och man känner att Potters Bluff skulle nog vara en riktigt mysig stad.
Precis en sådan stad som man skulle fråga folk om hjälp i, eller stanna och ta en fika i.
Eller ja, man hade ju gjort allt detta innan man ögnade Dead And Buried första gången, nu ställer man plattan i mattan och blåser genom varenda liknande by man råkar på.
Filmen har dessutom den där sköna känslan bildmässigt man inte får längre.
Det är lite dimmigt, och känns mer opolerat än alla dagens skräckfilmer.
Tjatar ofta om det, men känslan av de äldre skräckfilmerna är så oändligt mycket bättre än i de nyare.
Man tar liksom inte smutsen på allvar när hela bildens uppbyggnad ser väldigt polerad och städad ut.
Nu är inte Dead And Buried an skitig film på samma sätt som exempelvis Texas Chainsaw Massacre (T. Hooper 1974) eller liknande rullar.
Men den skumma, mer påtagliga känslan finns där, och det är en av sakerna som gör Dead And Buried så bra.

Skådespeleriet i filmen tycker jag känns bra, inga större bekymmer på den fronten.
Lisa Blount kan på egen hand ha förstört mig från att våga lägga in en stöt, i rädsla för att bli uppeldad av en folkmassa.
Tack för den rolltolkningen Lisa Blount, och för alla gånger jag ryggat tillbaka från att närma mig galanta damer (1957-2010).
Jack Albertson som är med i en av mina absoluta favoritfilmer Willy Wonka & The Chocolate Factory (M. Stuart 1971) gör i Dead And Buried en av sina sista framträdanden.
Under filminspelningen var han sjuk i cancer och gick bort ett par månader efter premiären.
En karriär kunde helt klart ha slutat sämre, för hans tolkning av den underlige Dobbs är bra och filmen är verkligen minnesvärd.
Effekterna är såklart lite till åren komna, men är också bra och jag är ju svag för practical effects.
Sätten människor dör på i filmen är så elaka att man gärna har överseende med de ibland lite plastiga ansiktena.
Allt runt omkring tar också fokus ifrån det som ibland kan kännas lite plastigt som sagt.

Dead And Buried faller in i kategorin av filmer som känns lite bortglömda när man pratar skräckfilmer.
Den har alla element, är annorlunda, har sköna vändningar och bra våld.
Alltså det mesta man kan önska sig ur en film som denna, men ändå glöms den bort allt för ofta.
Jag glömmer bort den själv ganska ofta när någon frågar om bra skräckfilmer.
Varför vet jag inte, för bra är den och den håller en hög standard jämfört med mycket annat man tipsas om.
Den har hängt med mig i många år, först på VHS och nu på DVD.
Är en sådan film man ska äga och se efter man råkat se något riktigt dåligt.
Lite som att äta en mint efter stark mat så rensar Dead And Buried bort det onda från paletten och man känner sig förfriskad.
Plus som sagt att man kan vrida sig av elakheten i vissa av scenerna.
En klassiker som jag tyvärr är snabb med att missa när jag får frågan om bra skräck.
Ska bli ändring på det från och med nu, för den förtjänar bättre.