Blood In The Face (1991)

Title: Blood In The Face
Year: 1991
Dir: Anne Bohlen, Kevin Rafferty & James Ridgeway
Review: M Original
****

Det talas ofta om politik, i press, runt middagsbordet och ja, egentligen överallt.
Händer gestikulerar, röster höjs och vänner bli ovänner.
2014 är ju valår och nu ska ju varenda politisk sten vändas och vridas på och varenda slipsnisse ska stå och skrävla i högan sky om sitt.
Hela omvärlden svämmar över av folk som ska dryfta sina dammiga åsikter till höger och vänster.
Vad passar bättre då att se än en äldre dokumentär om just politik?
Det ligger ju i tiden att diskutera högerpolitik, och dess olika grenar.
Blood In The Face handlar om den amerikanska extremhögern och nazism.

Merparten av dokumentären är inspelad under ett möte den amerikanska extremhögern har i Michigan.
Där samsas nazister, milismedlemmar, kkk-luvor, skinheads, barn och äldre som grillar, samtalas och håller politiska brandtal allt medan åhörarna tjoar och hejar.
Vi får också en liten historielektion om hur den amerikanska nazismen blev större.
Då främst genom ett inslag om George Lincoln Rockwell som ledde American Nazi Party upp till sin död 1967 då han blev mördad.
På mötet som det filmats på känner man igen ett antal personer ifrån böcker om nynazismen.
Som exempelvis David Duke, Bruce Carroll Pierce och William L Pierce.
Dessa namn dyker ständigt upp i böcker och andra dokumentärer.
David Duke har ju varit på våra breddgrader och talat inför svenska nazister vid olika tillfällen.
Här visas det mest ifrån hans intåg i politiken i USA, efter hans tid i KKK.

Blood In The Face gör vad dokumentärer ska göra i min mening.
Den låter deltagarna prata på, och fångar upp alla åsikter och på så sätt kan man snabbt avskriva en hel del av deltagarna som rena dårar.
Det är rispappertunna "fakta" de lägger fram.
Förintelsen under andra världskriget finns det ju inga bevis för, däremot vet ALLA att Jesus dog på korset.
Mannen som genom någon slags matematik har räknat ut en för honom helt omöjlig raslig ekvation att förklara är enorm humor.
Inga konstigheter, som sagt.. rispapperstunna fakta.
Men ibland de tokiga ekvationerna och olika historiskt tveksamma fakta finns också de där som folk nog följer.
De som inte snubblar ur sig en massa konstigheter utan ganska lugnt och sakligt diskuterar vad de tror på.
Oavsett vad man än må tycka om den politik som diskuteras är det ju alltid enklare att avskriva de där tokskallarna med sitt paranoida dravel.
De som är mer sakliga och lugna får man ju iallafall tro läst något på ämnet, till skillnad från de som förlitar på sig på hörsägen eller i dessa dagar, "vad de läst på nätet".
Mot slutet av dokumentären ställer dokumentärfilmaren frågan om de verkligen tror på det de säger.
Det är en oväntad fråga som möts med ett antal Mjölbyhakor, som sig bör.
I mångt och mycket är det annars att dokumentären skiner en lampa på åsikterna, ganska ocensurerat.
De får prata och själva måla in sig i sina politiska hörn.
Inte helt förvånande är Michael Moore inblandad i filmen och är den som intervjuar flera av personerna.
Skvallrar tidigt om hans stil av dokumentärt arbete som komma skulle med hans egna filmer.

Blood In The Face är en sådan där dokumentär som visar på ett rätt obehagligt ämne, men man sitter ändå och fnissar.
Mest är det de rena nonsensgrejerna man skrattar åt, som exempelvis mattesnillet och de där som ifrågasätter förintelsen, men att Jesus korsfästelse är sant och fakta.
Men sen kommer man ju på att det förmodligen ligger en hel del dåliga dåd och skaver i de där människorna.
Det talas vitt (höhö) och brett om vilka människor som "måste bort" för att skapa den där världen de vill ha.
Är inte på något vis lika jävla sketchy som de nyare dokumentärerna om ryska nazister, men ett lätt obehag infinner ju sig.
Men mest är det skrattfest åt paranoian och dumheterna flera lägger fram med ett helt seriöst ansiktsuttryck.
Det är så mycket underliga fakta, och "saker ALLA vita vet om" som jag tydligen helt missat.
Så om du orkar med en timme och en kvart av paranoida rednecks, skjutgalna gamla finger, wannabetyskar och bullmammor ala Eva Braun rekommenderar jag verkligen Blood In The Face.