Demons (1985)

Title: Demons
Year: 1985
Dir: Lamberto Bava
Review: M Original
****

Alla moralpredikanters absoluta mardröm, det är väl ungefär så man kan beskriva Demons.
Enligt deras världsbild så kopierar ju alltid verkligheten konst, böcker, musik och filmer.
I inget annat fall är det tydligare än i denna skräckrökare signerad inte bara Bava utan också Dario Argento.
Historien kretsar kring en mystisk filmvisning på biografen Metropol i Berlin.
En skara människor blir av en mystisk maskbeklädd man inbjudna till en förhandsvisning.
En som får en biljett är Cheryl (Natasha Hovey), som bjuder med sin kamrat Kathy (Paola Cozzo).
På biografen träffar de två killar, och de sitter tillsammans för att se den mystiska filmen.
Vi får följa dessa fyra och ett gäng andra personer under filmens gång.
Filmen visar sig vara en skräckfilm, där en av Nostradamus profetior rör demoner.
Under filmens gång börjar en av besökarna i biografen må konstigt efter att ha rivit sig på en mask som hängde i vestibulen som prydnad.
Samma sak händer i filmen, och verkligheten och filmen börjar mötas.
På filmduken börjar Nostradamus profetia besannas, och på en toalett i biografen börjar något otäckt att hända.
Snart börjar de filmiska demonerna spilla över in i verkligheten och härja fritt i biografen, och precis då hamnar moralkakan på snedden i halsen på panikarna.

Demons är som jag skrev några rader upp en riktig skräckrökare.
Det är fartfyllt, mycket geggiga effekter ackompanjerat av hårdrock som dundrar allt medan blodet och varet skvätter överallt.
Dario Argento och Lamberto Bavas samarbete är relativt annorlunda mot vad Argento brukar göra annars.
Det är mer stök än vad som är brukligt, men det gör inget för det är väldigt underhållande.
Det är fullt ställ på alla cylindrar skulle man kunna säga.
Storymässigt är det väl lite si och så, som sig bör när det gäller en italiensk film.
När jag kollar på Demons vill jag äta popcorn ur en riktig filmburk och dricka läsk med sugrör.
Är precis en sådan film, det är ett popcornäventyr varje gång man ser den.
Ni vet, en sådan film som man inte skulle bli arg om folk tjoade och stod upp ifall man såg den på bio.
Man skulle snarare av ren pepp damma iväg en näve popcorn i nacken på dem och hjula nerför gången i bion.
Ja, ifall det inte är fullt med demoner i salongen man måste svinga svärd emot såklart.

Finns det fel med Demons?
Ja, det finns det tyvärr, även om jag ärligt talat kan överse med flera av dem på grund av härjet i filmen.
Som sagt håller ju inte manuset ihop hela tiden, men det har man ju lärt sig av både Argento och Fulci att det inte alltid gör.
Sen, och detta kommer låta konstigt när det kommer från en hårdrocksälskare som mig själv, men soundtracket är ingen höjdare.
Låtarna är guld, men de känns malplacerade i film som denna.
Claudio Simonettis låtar passar bättre, även om det inte är hans starkaste låtar i karriären.
Det är lite samma fall som i Argentos Opera (D. Argento 1987) där också hårdrock kommer in fel.
Bra låtar, men i fel forum helt enkelt.
Felen i filmen räddas dock av effekterna som faktiskt är riktigt bra, speciellt maskerna.
Det ser elakt ut, filmvåldet är av bästa sort och maskerna framförallt är riktigt häftiga.
Det är är överdrivet, slemmigt, blodigt, varigt och härjigt.
Alltså precis vad man vill ha medan man stoppar popcorn och blask i hela ansiktet och jublar åt filmstöket.

Man ska inte räkna med en tidlös klassiker i stil med exempelvis Halloween (J. Carpenter 1978) när man stoppar Demons i spelaren.
Den är inte så vass, men den är underhållande, stökig och förtjänar att man återvänder till den titt som tätt.
Lamberto Bava har sagt att den tillhör favoriterna av filmerna han gjort, och jag kan förstå det.
För den känns lekfull på det där sättet som filmer kan göra då det känns som om skaparen suttit och fnissat lite medan manuset skrevs.
Hela upplägget känns lekfullt och som att de inblandade lossat lite på tyglarna för att göra en fartfylld film.
En film för en sen kväll med ett gäng kamrater helt enkelt.
Kanske inte lika smart eller vass som många andra skräckfilmer, men å andra sidan behöver man inte få sig en livslära så fort man vill se på film heller.
Demons är kul, en riktig popcornrulle där man tjoar fritt åt allt stök på skärmen.
Inget mästerverk, och absolut inte det bästa Argento varit inblandad i, men väl värd tiden.
Italien, det är gött det.