Aftershock (2012)

Title: Aftershock
Year: 2012
Dir: Nicolás López
Review: M Original
****

Internets allra största luftslott måste ändå vara Twitter, varför är man medlem på den sidan egentligen?
Är det för att saluföra dammiga åsikter om dagens politiska spikbulle?
Eller är det månne för att upplysa omvärlden om att du just ätit en bit mat kanske?
För diverse kändisar är det för att sprida information om vad de pysslar med för tillfället.
Eli Roth är en flitig användare av twitter.
Han är också en sådan person att jag verkligen vill ska lyckas.
Han verkar vara en skön lirare, plus att han uppenbart i intervjuer och liknande har koll på bra skräck.
Där det felar är tyvärr i hans filmer han gjort.
Det är okej, men sällan sådär bra som man skulle önska att det vore med tanke på vilken koll han har.
Idéerna har fragment av riktigt bra grejer, men sen räcker det liksom inte ända fram.
Vad har då twitter med Aftershock att göra?
Jo, det är senaste snackisen om man följer Eli Roth.
Han har varit med och skrivit den, och spelar också en av huvudrollerna.
Skulle min syn på Roth som en skön snubbe som inte riktigt lyckas ändras i och med denna film?
Återkommer till det.

Aftershock handlar om tre bekanta, den bortskämde och osnutne Pollo (Nicoláz Martinéz), hans toffelhjältige kamrat Ariel (Ariel Levy) som mest försöker återfå sin ex-flickvän och Eli Roths karaktär som genom filmen endast kallas Gringo.
Gringo är på besök i Chile som nybliven singel, och vill se turerna och kvinnorna.
Det är vinprovning, flörtande och lite reklamfilm för Chile.
Sen träffar killarna på tre kvinnor, den festande Kylie (Lorenza Izzi), Irina och den överbeskyddande Monica (Andrea Osvárt) och lägger in den berömda stöten, var och en på sitt sätt.
Damerna och de tre killarna bestämmer sig efter att ha umgåtts ett tag för att gå på en speciell underjordisk klubb.
Väl på klubben släpper de 6 på tyglarna lite, och allt medan kvällen går och festen fortsätter så skakar marken plötsligt till.
Moder natur sätter hårt mot hårt, och det blir en enorm förstörelse...
Men det kanske inte är moder natur som är det största hotet väl uppe på ytan för de överlevande.

Lite förvånad var jag när eftertexterna började rulla.
Trailern för filmen kändes riktigt lam och jag förväntade mig ingenting, utan bara den där vanliga besvikelsen när man ser en ny skräckfilm.
Men kände att jag ville se den efter allt snack om den på åsiktsmaskinen twitter., trots att folk där sällan har koll.
Man hoppas ju alltid att man ska bli slagen på fingrarna när det gäller den nya skräcken, men det sker ju typ aldrig.
Eli Roth skulle få en chans till, även om det inte är hans film detta, för som skådespelare har han ju inte misslyckats.
Fungerade utmärkt som Sgt Donny i Inglorious Basterds (Q. Tarantino 2009), så inga klagomål där.
Men ett finger med i filmspelet har han ju i och med skrivmedhjälpen, så lite hans film får man säga att det är.
Varför vill jag gärna tillskriva Roth delar av denna film då?
Jo, för den faktiskt är helt okej.
Är inget mästerverk vi talar om, men 1 timme och 30 minuter av underhållning, olikt mycket annat som släpps under skräckflagg nu för tiden.

Hade inte läst mycket om filmen innan, utan mest förlitat mig på den dåliga trailern så gick in i den ganska blint och med lite hopp om någon bra film.
Snacket på twitter gjorde mig som redan nämnt både nyfiken, men också väldigt tveksam.
Men den chockade mig genom att undvika för det första alla vedervärdiga "hoppa till"-effekter som folk verkar tycka är "bra skräck".
Jag hatar det, för det är billigt och känns oengagerat att lägga in det istället för genuint otäcka scener.
Visst, nu är Aftershock inte den sortens skräck kanske men det har ju inte hindrat filmskapare förr tyvärr.
Vi slipper också många av de andra attributen som brukar vara närvarande i den moderna skräcken.
Ingen är gladare än mig för det.
Men Aftershock skiljer sig också ifrån nyare skräck, för den förlitar sig inte enbart på effekter.
Visst, man hade kunnat få in lite mer gore och det hade fortfarande varit okej, för även om det är våldsamt är det inte over the top med slafs.
Överlag skyggar Aftershock under vissa scener, och förlitar sig istället på att man ska se scenen inne i sitt eget huvud.
Fungerar speciellt bra i en scen med sexuellt våld, där man får se en grupp människor stå och håna det som sker utanför bild.
Att flera av de andra effekterna är practical effects är ju också ett plus i filmkanten.

Själva storyn skulle utan vissa av de mer våldsamma sekvenserna lika bra kunnat bli en slags modern Skyskrapan Brinner! (J. Guillermin 1974).
Katastroffilmer görs ju sällan, och Aftershock är det närmsta en ren katastrofrulle man kommit på många år.
Det bästa i genren jag sett på många år också, även om hela scenariot är tweekat.
Det är en tacksam miljö filmen är inspelad i också.
Det är vackra miljöer och starka färger under filmens första del och sedan trångt och skitigt när jordbävningen slagit till.
Som alltid hade jag önskat en lortigare look på filmen, men det är ju ett minne blott när det gäller en film som denna.

Aftershock är ingen blivande klassiker, men i den mylla av dåliga och onödiga skräckfilmer som kommer nu för tiden står den sig rätt starkt.
Inte några minnesvärda karaktärer, men en stunds underhållning som faktiskt är just underhållande.
Det är fartfyllt, våldsamt, ganska snyggt och ett hyggligt manus utan de brister moderna skräckisar ofta har med rent larv inslängt.
Visst, första delen av filmen känns lite som en reklamfilm för Chile stundtals, men hellre det än 30 minuter produktplacering.
Extra plus att de chilenska karaktärerna pratar spanska, och inte bara bryter på engelska.
Filmen är värd att se, och jag blev förvånad att jag tyckte den var så bra som jag ändå gjorde.
Det är ingen film jag kommer minnas i all evighet eller dra citat ifrån, men 2014 är det en frisk fläkt jämfört med sörjan man suttit igenom de senaste åren.
Eli Roth då, har jag ändrat uppfattning om honom?
Nja, han har fortfarande en bit kvar för att övertyga mig.
Kanske kommer han att tippa över vågen till sin fördel med Green Inferno som kommer senare i år.
Tills dess ser jag honom som en skön lirare med koll på bra skräck, men som inte riktigt lyckas med sina filmer.

Inte denna trailer jag såg från början ska sägas: