Lords Of Salem (2012)

Title: Lords Of Salem
Year: 2012
Dir: Rob Zombie
Review: M Original
****

I min recension av Aftershock (N. Lopéz 2012) skrev jag att jag verkligen vill gilla Eli Roth.
Samma sak gäller med Rob Zombie.
De båda har en bra koll på skräckfilmen och verkar vara allmänt sköna människor.
Den där fanatiska kärleken till film som jag också delar, fast jag såklart har avsevärt mindre pengar.
Men, precis som med Eli Roth så har inte Rob Zombie lyckats vinna över mig helt genom sina filmer.
House Of A 1000 Corpses (R. Zombie 2003) innehöll något jag saknar i de flesta nya skräckfilmer.
Nämligen den ack så bortglömda smutsen
Det är skitigt, skruvat och man drog helt klart på smilbanden åt old school-känslan man fick.
Filmreferenserna haglar och man sitter där och myser... men sen då?
The Devils Rejects (R. Zombie 2005) var lite mindre intressant, men fortfarande en helt acceptabel stänkare.
Sen kom den helt onödiga Halloween (R. Zombie 2007) och den pepp jag känt inför Zombie försvann.
Hans tecknade The Haunted World Of El Superbeasto (R. Zombie 2009) var lite spiken i kistan, för den var heller ingen höjdare.
Därför var jag tveksam till Lords Of Salem, och trailern lovade inte mycket hopp heller tyvärr.

I inledningsscenen känner vi historiens vingslag då vi får ögna en häxsabbat i Satans ära.
Ockult från första filmrutan, och jag känner att en smygpepp börjar infinna sig trots allt.
Filmen huvudkaraktär är Heidi (Sheri Moon Zombie, vem annars?) som jobbar som radiopratare.
Tillsammans med Whitey (Jeff Daniel Phillips) och Herman (den alltid mäktige Ken Foree) har de radioprogrammet Big H Radio Team.
En dag har Heidi fått ett paket till radiostationen som innehåller en vinylskiva av en grupp som kallar sig The Lords.
När Heidi och Whitey lyssnar på skivan flashar ett våldsamt minne från förr förbi Heidis ögon.
Sedan spelar de upp skivan i sitt radioprogram och folk fattar tycke för The Lords monotona skräckmusik.
Då släpps kraften loss från de gamla häxorna som i äldre dagar brändes till döds på bål.
En del underliga händelser börjar ske runt Heidi som verkar må allt sämre.
I samband med detta dyker ännu ett paket upp till stationen.
The Lords of Salem ska tydligen göra en konsert och radiostationen får gratis biljetter.
Det blir mer och mer febrigt och surrealistiskt ockult för Heidi och historien kommer allt närmare.
Come to the sabbath!

Rob Zombie har en annorlunda inställning till skräck än de flesta andra nutida regissörer, det respekterar jag honom för.
Han är en av de få som inte skyggar för smutsen, utan försöker iallafall få det att se lortigt ut.
Lords Of Salem är inte lika skitig, men likväl febrig med väl koreograferade scener och nickningar till andra filmer.
Det andas såväl Roman Polanski som David Lynch, allt medan skräckmästarnas blodiga tyg vilar över det.
Många av scenerna känns som om de skapats med en musikvideo i tanken, med ganska gott resultat.
Har alltid tänkt att exempelvis stilen på Marilyn Mansons videos skulle kunna göra sig i skräckfilmer och Zombie kommer ganska nära den känslan.
Stundtals blir det lite väl mycket musikvideo, men lyckligtvis känns det ändå okej.
Intressant nog är att John 5 ifrån just Marilyn Manson har tillsammans med Griffin Boice gjort filmmusiken, och Lords of Salems låt som spelas i radion.
Den är riktigt bra, och min nerv som lockas av noise klickar igång.
De mest febriga scenerna kunde på en bra dag påminna om Alejandro Jodorowsky, men är inte fullt lika surrealistiskta.
Men å andra sidan, vem lyckas lika bra som Jodorowsky?
Scenen med de onanerande prästerna och nakna kvinnorna med masker fick mig att jubla i tv-soffan.
Det var så mycket på samma gång och jag kunde verkligen höra det välbekanta ljudet av en kaffeslurk rakt ner i vrångstrupen på alla moralister.

Det jag gillar med Zombie är att filmerna han gör känns som att det är väldigt nära hans egen vision.
Skådespelarna känns inte bestämda av någon studio, eller en finansiär i kulisserna någonstans.
Inte heller känns själva utseendet och manuset direkt fingrat på av någon girigbuk eller surkart.
Det är en av sakerna som känns som en frisk fläkt idag, och andas 70 och 80-talets stil på skräckfilmer innan jump scares och renpolerat tog över.
Sen kan det ju diskuteras hur bra skådespelare Sheri Moon egentligen är.
Det haltar lite till och från med trovärdigheten, men inte så mycket att det stör för mycket.
Det lilla haltandet skuggas dock över ganska bra av den allmänna känslan i filmen, och att de andra skådespelarna känns rimliga.
Det är mörkt, febrigt, ockult och en hel del filmreferenser genom hela filmen.
Lords of Salem är en bättre film än Zombies Halloween alla dagar i veckan, och kanske att den till och med är bättre än Devils Rejects.
Den är iallafall annorlunda, och det är faktiskt ganska lite våld för att vara en Zombie-rulle.
Jag hoppas att Zombie gör nya historier istället för massa remakes eller "re-visioning" av klassiker som redan är guld.
Lords of Salem är absolut ingen Alucarda (J.L Moctezuma 1977), men det känns kul med en ny ockult skräckfilm.
Den funkar rätt bra och tål till och med att ses om vid tillfälle, för den har sina poänger och ser bra ut.
Finns ockulta filmer som är bättre, men jag tänker inte klaga för mycket för den är en frisk fläkt idag.
Rob Zombie är inte förlåten för att ha skändat en av mina absoluta filmfavoriter, men fortsätter han att göra egna skräckfilmer så kommer nog jag sträcka fram kardan till karln till sist.
Hail Satan.