Meatballs (1979)

Title: Meatballs
Year: 1979
Dir: Ivan Reitman
Review: M Original
****

En filmgenre man sällan hör om dessa dagar är camp-filmerna.
Tänker då inte på den smala genre av filmer om de nazistiska koncentrationslägren som exempelvis Ilsa - SheWolf Of The SS (D. Edmonds 1975) eller stinkern Beast In Heat (L. Batzella 1977).
Nej, denna gång är den genren om de sommarlovsfirande kidsen i USA som jag menar, och inte könshårsätande eller bystiga nazistblondiner.
Under senare delen av 70-talet och under 80-talet kom en lång rad filmer på temat.
Ganska obekant område för egen del, även om jag under några somrar faktiskt var på sommarläger.
Men det kändes alltid som om man missade de där filmiska äventyren alla var med om.
Det närmsta jag kom var kanske när en tjej sa att jag såg amerikansk ut.
Närmare tuttar och galna äventyr kom jag aldrig.
Då är det skönt att ha filmer som Meatballs.

Bill Murrays första filmroll skvallrade lite om vad vi hade att vänta oss av hans framtida komedier.
Vi får följa med till sommarlägret North Star, och se vad lägerledarna och barnen har för sig under en sommar.
Det är kärlek, upptåg, äventyr, sexskämt och en gnutta allvar inkastad for good measure.
Alltså precis vad man önskar sig i en sådan här film.
Under filmens gång lär Tripper (Bill Murray) känna Rudy (Chris Makepeace) som är lite utanför från de andra ungdomarna.
Vi får också se Tripper och de andra lägerledarna åka på en kanotresa, och vi får bevittna den årliga olympiaden mot överklasslägret Mohawk som ligger på andra sidan sjön.
Man får sommarromanserna, folks första upplevelse av kärlek och de eviga spratten som spelas mot lägerledaren Morty (Harvey Atkin).
Allt man vill ha med är med.

Med alla de här filmerna vet man ju ungefär vad man får, men de gör inget.
Oavsett om det är ungefär noll och inga överraskningar så är det mysigt och roligt.
Det känns som en hemvan genre att återvända till när vädret är ruttet utanför filmrumsfönstret.
Det bjuder som sagt inte på några större livsomvälvande ögonblick, men är feelgood ut i fingerspetsarna.
Hade en köpVHS med Meatballs eller Klantskallarna som den heter på svenska.
Såg den otaliga gånger, och kunde den utan och innan, dessutom var jag lite betuttad i A.L (Kristine DeBell).
Döm om min förvåning när det visade sig att hon gjort en porrvariant av Alice I Underlandet.
Men det var ju som den alltid glada A.L i Meatballs som kärleken föddes.
Många brukar nämna massa andra sorters filmer som gör att de längtar efter sommaren, men i min bok är det nog Meatballs som passar bäst in där.
Längtar sällan efter värmen, men känner onekligen lusten efter att packa väskan och jobba som någon slags gapig, rolig lustigkrre på ett sommarläger när jag ser Meatballs, i sann Bill Murray-stil.

Står sig Meatballs fortfarande, eller har den blivit dammig och mossig med åren?
Nej, jag tycker den helt klart står sig.
Skämten och den övergripande känslan på filmen är fortfarande vass och inte sådär unket som det kan bli med vissa filmer.
Äventyren som lägerpersonalen och ungarna är med om känns relativt harmlösa och roliga, utan att bli överdrivet.
Känns ganska genuint för hur jag tror att det kan gå till på liknande sommarläger.
Det brukar ju vara ett gott betyg på en film, att det känns på riktigt.
Komedier var överlag bättre och roligare på 70 och 80-talet om man frågar mig.

Bill Murray står såklart ut i sin roll, och som jag nämnt tidigare ser man vilken väg hans karriär skulle ta.
Främst då inom komedin.
Man känner igen hans kaxiga, gapiga stil som han ofta har i filmerna, och som han gör så bra.
Hans rollfigurer skulle lätt i händerna på någon annan bli störiga och överspelade, men Murray gör det bra.
Han balanserar alltid, oavsett roll, precis på rätt sida av gränsen, och det är det jag iallafall tycker om med honom.
Dessutom har han ju visat att han kan spela in seriösa filmer med samma goda resultat som komedier.

Meatballs är rolig 2014, och var rolig första gången jag såg den.
Den har åldrats väl och som sagt känns skämten och känslan på filmen fortfarande fräsch.
Ligger ingen direkt förlegad komedi eller något blöjigt synsätt och möglar under ytan som tyvärr kan vara fallet i andra komedier från samma år.
Därmed absolut inte sagt att nyare komedier från närmare år i tiden är fräschare, snarare tvärtom.
Jag ser gärna om Meatballs snart igen, och trots att det nu var några år sedan jag senast såg den innan idag minns jag skämt, scener och uttryck.
En favorit helt enkelt.