A Shot In The Dark

Title: A Shot In The Dark
Year: 1964
Dir: Blake Edwards
Review: M Original
****

När någon av tv-kanalerna vräker sig med remake'n av Rosa Pantern så blundar jag.
Visst, jag gillar Steve Martin, men det finns ingen annan än Peter Sellers som ska spela Jacques Clouseau.
Så enkelt är det, och detta borde varar lagstadgat.
Peter Sellers har spelat den klumpiga detektiven i ett antal filmer, men favoriten är A Shot In The Dark.
En av mina favorikomedier när jag var liten, och den håller fortfarande samma höga klass trots de många år som flutit under broarna.

Filmen kretsar kring ett mord på familjen Ballons residens där den till synes skyldiga är Maria Gambrelli.
Introt vi ser ger en tydlig fingervisning till att det är något väldigt lurt som sker i hushållet.
Clouseau uppdagas som den som ska lösa mordet, och som vanligt är detta till Dreyfuss stora förtret, som vi träffar första gången här.
Ett förhållande som de två emellan blir mer och mer hatiskt i de resterande filmerna i serien.
Redan från start så förtrollas Clouseau av Maria Gambrellis skönhet och vägrar tro att hon mördat någon.
Trots ganska uppenbara saker som talar emot henne, så sätter Clouseau siktet på att rentvå henne.
I en rad dråpliga situationer förföljer Clouseau Gambrelli, och det dyker upp fler döda människor på vägen.
Allt pekar på Gambrelli, men inget kan hindra Clousea från att leta efter andra skyldiga.
Ska han lyckas hitta den han tror är mördare, och framförallt.. ska han lyckas överleva den som vill döda honom?

Filmen är en dråplig historia rakt igenom, så som sig bör när Peter Sellers ställer om till den franska accenten.
Det är snubbelhumor utan att för den sakens skull bli Stefan & Christer av det hela.
Visst smälls det i dörrar och är förväxlingar, men hela tiden på rätt sida av farssnöret.
I mina ögon den absolut roligaste i Rosa Pantern-serien, och det med stor marginal.
Vi får i den här filmen också stifta bekantskap med Cato, som är ombedd att när som helst attackera Clouseau så att han inte tappar sina reflexer.
Inte helt politiskt korrekt förhållande de två emellan, men på 60-talet var det helt okej.
Och det är fruktansvärt roligt dessutom.

A Shot In The Dark tappar aldrig i tempo, blir aldrig tråkig och Peter Sellers är i sitt esse i denna.
Där vissa av de efterföljande filmerna blev lite "för mycket" så håller A Shot In The Dark igen precis rätt mycket.
Det blir aldrig ansträngt även om situationerna kan vara snubblande nära att bli som sagt, för mycket.
En komediklassiker som folk tyvärr verkar ha missat till mångt och mycket.

Det smärtar mig att se en slags remake av Rosa Pantern med Steve Martin i huvudrollen.
Inte bara för att jag tycker att karaktären Clouseau är så djupt förknippad med Peter Sellers utan också för jag verkligen tycker/tyckte om Steve Martin.
Det är plågsamt att se honom sänka sig till en farsliknande pajasframställning av denna figur med ansträngt dåligt fransk accent och krystade skämt.
Nej, det smärtar mig bara.
Jag väljer att blunda för detta, låtsas som det aldrig hänt och ser A Shot In The Dark åter en gång...
och skrattar mig tårögd när Clouseau ramlar av soffan, som jag alltid gjort och alltid kommer göra.