Suspiria

Title: Suspiria
Year: 1977
Dir: Dario Argento
Review: M Original
****

Sitt ner i båten och håll i hatten.
Dario Argentos filmiska mästerverk från 1977 kommer skaka om er ordentligt.
Färgsättningen, musiken, kameraåkningarna... allt är 5.0 för att citera min vän Tarmen.
Filmen rör en dansskola dit den amerikanska kvinnan Suzy (Jessica Harper) kommer.
Redan från det att hon anländer märker hon att det är något mystiskt med huset och flera av de som bor och verkar där.
Vi ser en kvinna ropa något i regnet och springa ifrån dansskolans lokaliteter.
Kvinnan blir sedan mördad i en av filmhistoriens mäktigaste dödsscener.
På dansskolan uppdagas den ena underliga händelsen efter den andra.
Suzy börjar forska i vad som försiggår egentligen.
Mysteriet är om möjligt ännu djupare än vad man till en början tror.
Slutsekvensen är en resa ner i helvetet.. precis som resten av filmen.

Suspiria är en av mina favoritfilmer, och tillsammans med Profondo Rosso (1975) det bästa Argento gjort.
Det som för mig gör att Suspiria står ut i genren är framför allt det makalösa färgspelet.
Det är så fel att det blir rätt, så skarpa färger att det skär i ögonen och i samspel med den magiska musiken av Goblin blir det bara succé.
Kameraföringen är som vanligt excellent när det gäller Argento.
Våldet i filmen är grafiskt och väldigt speciellt, vilket också tillför mycket till filmens helhet.
Ingen av de två uppföljande delarna i trilogin om mödrarna kommer i närheten av att ha samma stil eller känsla som Suspiria.
Detta är ett verk som står helt i en klass för sig själv, ohotad.
Det blir ännu bättre när man i extramaterialet får veta att historien sägs vara hämtad från Daria Nicolodis mormor som rymt från en dansskola på grund av allt mystiskt som hände där.

Musiken är ett kapitel för sig.
Goblins gör i Suspiria återigen ett utomordentligt arbete, och fixar det bästa skräcksoundtrack någonsin förmodligen.
Det följer i klassiska spår, men lägger till ytterligare ett par dimensioner med skrik, viskningar, skarpa ljud och väsande röstspår.
Goblin vet hur en slipsten ska dras helt enkelt.

Jag vill inte prata för mycket, eller för lite, om hur bra Suspiria är.
Jag lyckades få fatt i DVD-boxen där man får filmen, en extramaterialskiva och även soundtracket med.
Det är en komplett box, och extramaterialet berättar en hel del intressanta fakta.
Dario Argento säkrade sin plats som en mästare med denna och nämnda Profondo Rosso.
2007 kom den efter Inferno (1980) avslutande delen i trilogin om mödrarna Mother Of Tears.
Det är en omöjlighet att leva upp till den genreklassiker som Suspiria är.
Varken innan eller efter har det gjorts en liknande film.
En film man måste se, vare sig man gillar skräck eller inte.
Detta är ett konstverk.