Rabid

Title: Rabid
Year: 1977
Dir: David Cronenberg
Review: M Original
****

En stilla motorcykel tur ute på landet slutar i katastrof då motorcykeln kraschar.
Känns upplägget igen?
Förmodligen, men nu är hela konceptet kört genom David Cronenbergs hjärna också.
Rose (Marilyn Chamber) som skadas värst i kraschen tvingas till operation, och då testar läkarna en ny form av kirurgi på henne.
Rose överlever, men under hennes koma som hon hamnar i så gör kroppen en förändring.
I hennes kropp så väcks en något annorlunda hunger.
När hon vaknar och hennes kropp kräver föda så börjar människor helt plötsligt bete sig nästan rabiessmittat på sjukhuset där hon ligger.
En läkare som varit i nära kontakt med Rose, en annan patient, en bonde och flera andra gör extremt våldsamma utfall mot människor.
När personalen på sjukhuset hittar en djupfryst, död kvinna i ett kylskåp så väcks misstankarna, för Rose är försvunnen.
Rose pojkvän Hart (Frank Moore) börjar också leta efter Rose.
Den rabiesliknande smittan sprider sig från sjukhuset, ut på landsbygden och når slutligen storstaden.
Allt eskalerar till den rafflande avslutningen.

Som alla som läst bloggen eller pratat med mig i mer än 5 minuter vet så är David Cronenberg en av favoriterna.
Rabid fängslade och skrämde mig något helt otroligt som yngre.
Scenen i tunnelbanan är fortfarande en av de mest klasutrofobiska och skrämmande jag vet.
Blev inte bättre under en resa i Paris då en av kvinnorna på tunnelbanan tydligen har en exakt tvilling i den rabiessmittade kvinnan i Rabid.
Filmen är en enda lång skräckscen av den där sorten som man någonstans kan tänka sig ska hända.
Med vissa kroppsliga undantag såklart, men rabies är ju en i allra högsta grad riktig smitta.
Virusfilmer som blandas med skräck brukar smaka bra, och lämna ett visst obehag i kroppen.
Rabid är på toppen i denna genre.
Cronenberg kan med relativt enkla medel skapa miljöer som är riktigt skrämmande, och med ett visst igenkännande i sig för att öka skräcken.
Manuset må enligt vissa ha en del brister, men att man inte får ett helt kalrt svar på allting gör mig ingenting.
Så är det ju i verkliga världen med, bara se på aids eller liknande virus.
Vi får inga svar angående detta heller, så varför skulle just viruset i Rabid ge oss svar på något?
Skådespelarna är övertygande, och Marilyn Chambers sköter sig utmärkt i rollen som Rose.
Som synd var fick hon inte många fler roller utanför porrbranschen, men Rabid är något hon kunde dö stolt över att ha gjort.
Chambers dog 2009.

Jag pratar mig alltid varm om filmer från 70/80-talet och Rabid är inget undantag.
Den är bra skriven, bra spelad, obehaglig, klaustrofobisk, snygg och briljant.
En klassiker som står sig bra fortfarande, och som ställer sig över dagens filmer.
[REC] ifrån 2007 är nog den film som hamnar närmast Rabid, men är ändå många, långa mil ifrån lika bra.
Cronenberg är en mästare, och jag hoppas som jag sagt innan att han ska göra någon mer skräckfilm snart.
Nästa giv är tydligen en film om förhållandet mellan Jonsson Originals favoriter Jung och Freud.
Intressant, men som sagt.. hoppas han letar sig tillbaka till det han kan bäst:
Skräck med kroppen och alla dessa skrymslen och vrår som grund.
Long live the new flesh!