Ett Anständigt Liv

Title: Ett Anständigt Liv
Year: 1979
Dir: Stefan Jarl
Review: M Original
****

Del 2 i Stefan Jarls trilogi "Modstrilogin" är också den absolut bästa och den som sätter mest spår i tittaren.
Den gjorde det i mig iallafall.
I första filmen Dom Kallar Oss Mods från 1968 fick vi höra en del tragiska levnadsöden, men det fanns ändå en glädje.
De man får träffa i filmen hade en stark gemenskap med varandra, även om den var destruktiv till och från.
Det var dricka och hänga runt som gällde, men ändå på ett relativt lekfullt sätt.
Deras hårda uppväxt gör att de svetsar sig samman än hårdare med kompisarna.
Ett Anständigt Liv tar vid 10 år senare, när den lekfulla glädjen i festerna är bortbytt mot alkoholism och drogmissbruk.
Sovandet i trappuppgångar är inte ett äventyr längre utan en realitet som tagit de flesta.
Kenta bor ihop med Eva som man fick träffa i första filmen, småalkoholiserad men är ändå där i rollan som pappa till deras gemensamma barn Stefan.
Stoffe bor till och från med sin tjej Lena och deras barn Janne.
Men oftast är han ute på gatorna.
Stoffe har fastnat i ett heroinberoende, även om han själv inte tycker han sitter fast.
Filmen visar upp ett rått och ärligt ansikte av missbruket.
Vi får se en heroinist skjuta upp och skölja ur sprutan i en nerskiten mugg på T-centralen.
Vi får höra en prostituerad kvinna berätta helt obehindrat om hur överklassens män behandlat henne.
Hur hon blivit så misshandlad att hon förlorat barnet hon bar på.
Jerka som kunde blivit en kraft att räkna med inom boxningen, men som dör en för tidig död på grund av heroinet.
Dessa är bara ett urval av de röster vi får följa i filmen, även om störst fokus ligger på Kenta och Stoffe.
De båda polarna har gått skiljda vägar, men träffas igen i en laddad scen under filmens gång.
Där Kenta försöker få Stoffe att erkänna sitt beroende, och att han behöver lägga av.
Hjälpen från den gamla kompisen går inte fram och Stoffe dör ett tag senare av en överdos.

Det som gör att Ett Anständigt Liv i mina ögon är en av de absolut bästa dokumentärer någonsin rör dess råhet och verklighet.
Stefan Jarl är inte rädd för att i en tid då ingen brydde sig om drogernas intrång visa upp ALLT med drogerna.
Allt ifrån det skitiga i att skjuta heroin på en toalett någonstans till hur hur folk säljer sig för att ha råd till hur de låg i rader på sjukan och dog.
Stefan Jarl är inte rädd att visa upp detta och att vara mitt ibland det.
All heder åt honom för att han vågade visa hur det såg ut på gatorna, och att ingen brydde sig nämnvärt.
Kontrasterna mellan Kenta som åker ut till landet med sin son för att försöka komma bort ifrån Stockholm till hur Stoffe lever.
Att se honom gå på Skansen med sin tjej och deras barn för att sedan ligga och dö på en toalett, det är betungande att se.
Hela dokumentären, hur den är filmad och med vilka kameror bidrar till känslan av hopplöshet... och för att inte tala om musiken.
Ulf Dageby's låt Gallret kan vara det starkaste musikstycket i en dokumentär när det gäller samspel med bilderna.
Jag grinar varje gång den spelas upp, och speciellt en scen i filmen är garanterat tårdrypare.

Modstrilogin slog ner som en bomb i Sverige och fortsätter än idag att uppröra, engagera och vara meningsfull.
Det är som Jarl säger en ovilja från de som har råd att hjälpa till att göra just detta.
Man väljer hellre att se bort ifrån problemet än att ta itu med det.
Ett Anständigt Liv var och är en viktig del i debatten om hur unga, utslagna och med mindre "lyckade" lever i Sverige.
En fruktansvärt tung och nattsvart dokumentär, som tål att ses om och om igen.
De andra delarna i trilogin är bra, men inte i samma stil som Ett Anständigt Liv.

Gustav "Stoffe" Svensson 1950 - 1978
Kenneth "Kenta" Gustafsson 1948-2003