Combat Shock (1984)

Title: Combat Shock aka American Nightmares
Year: 1984
Dir: Buddy Giovinazzo
Review: M Original
***

Frankie Dunlan (Rick Giovinazzo) drömmer ofta mardrömmar om sin tid i Vietnam.
Han minns sin tid på sjukhus efter kriget.
Han återupplever när han blev torterad, och han ser den unga kvinnan han sköt till döds i Vietnam.
När han vaknar så vaknar han upp till en tjatig fru, ett sjukt barn och en fattig, arbetslös vardag i en våldsam del av New York.
Droger, våld, misär är livet som Frankie lever nu som veteran.
Han är skyldig folk pengar, familjen har ingen mat och så kommer brevet om att de ska vräkas från sin nedgångna lägenhet.
Allt befinner sig i en spiral rakt nedåt...

Har alltid avfärdat Combat Shock som någon slags Troma-rulle folk inte pratat om och som således inte fått mig att höja på ögonbrynen direkt.
Framsidan är lite av missvisning gentemot vad filmen faktiskt handlar om.
Har helt enkelt inte brytt mig om att jaga fatt i den, eller ens i dessa dagar ladda ner den.
Gått lite under filmradarn så att säga.
Men jag är väldigt nöjd att jag tog mitt förnuft till fånga och kollade upp den.
Combat Shock är ingen direkt överdriven film, även om skådespeleriet ibland är lite styltigt.
Scenariot är inte alls otroligt att det skulle kunna ske, speciellt inte med tanke på hur illa veteranerna efter krigen USA varit inblandade i behandlas som skit.
Det känns genuint rent storymässigt.

Det är skitigt, miljöerna är ruffiga på ett trovärdigt sätt... mycket för att de filmats gerillastyle i ruffiga områden av New York.
Det är nergånget och smutsigt så att det passar som handen i handsken till känslan av filmen.
Det är väldigt nedstämt och hjälplöst genom hela filmlängden.
Är det inte att Frankie mår dåligt över vad han själv gjort i Vietnam är det vad han utsattes för i kriget.
Handlar det inte om krigets fasor så är det misären i nutiden, våld, pengar och det psykiska måendet.
Visst, många säger säkert att filmen är b för att skådisarna känns lite yxiga, men manuset är välskrivet och jag gillar känslan på filmen.
Rick Giovinazzo har ett riktigt passande utseende för filmen, och ser ut att kunna bryta ihop vilken sekund som helst av hjälplösheten.
Dockan som ska porträttera det nervgiftskadade barnet är inte superbra gjord, men det stör inte så mycket.
Kan liknas lite vid barnet i Ereaserhead (D. Lynch 1977).
Utöver dockan har jag inget att klaga på när det kommer till effekter och miljöer.

Jag brukar sällan tänka att mer budget är lika med bättre film.
Det har vi ju sett tusentals exempel på att det inte stämmer.
När det kommer till Combat Shock känner jag att filmen förtjänar kanske inte en större budget, men en bättre distrobution.
Men, hade filmen haft en större budget eller mer kända namn i rollistan är jag övertygad om att den varit en krigsklassiker.
Den hade utan tvekan förtjänat det, för porträttet av en veteran är klockrent enligt min mening.
Greppet att lägga in Frankies tankar är både bra och välkommet då det ger ett större djup till filmen.
Miljöerna ihop med hans allt sämre psykiska mående är en riktigt bra kombination man tyvärr sällan ser i liknande rullar.

Jag känner mig dum att jag under alla de där åren inte såg Combat Shock.
Men, å andra sidan känns det ju bra att hitta riktiga guldkorn nu när filmklimatet gör att man ständigt vill riva får av ilska.
Combat Shock klassas ofta som skräckfilm, men jag skulle kalla den ett drama, och faktiskt ett ganska tungt sådant.
En bortglömd film om ett ämne som egentligen aldrig blir oaktuellt om man ser till USA och deras behandling av sina krigsveteraner.
Huruvida Buddy Giovinazzo eller Buddy G som han kallar sig här ville göra ett politiskt inlägg är oklart, men som jag skrev innan, med lite kändare namn och större spridning av filmen hade den nog kunnat fungera som ett inlägg i debatten.
Men tyvärr väljer ju den breda massan av folk at se förbi filmer som den här.
Jag säger hatten av till bröderna Giovinazzo för ett väl utfört arbete och för att jag, 30 år senare fortfarande kan känna för karaktären och vad han går igenom.
Discshop.se hade DVD'n, så blev ett inköpt direkt när eftertexterna började rulla.
En film som kändes i magtrakten.

Kuriosa är att Buddy Giovinazzo var inblandad i och regisserade den kortfilm som skulle ha blivit Maniac 2 av och med Joe Spinell.
Tyvärr blev det ju aldrig mer än 8 minuter inspelat av den, och med tanke på hur bra Combat Shock de facto är så blir det bara ännu tråkigare att den aldrig blev gjord.
Hade kunnat bli en av få riktigt bra uppföljare känns det som... tyvärr.