Nightmare aka Nightmares In A Damaged Brain (1981)

Title: Nightmare aka Nightmares In A Damaged Brain
Dir: Romano Scavolini
Year; 1981
Review: M Original
***

Inne i ett stim nu där jag ser eller ser om Video Nasties.
Vissa har som livsmål att bestiga ett berg, min är att pricka av alla Video Nasties.
Turen har nu kommit till den mycket kontroversiella Nightmare, som också har den übermäktiga titeln Nightmare In A Damaged Brain.
Svårslagen titel ska utan omsvep erkännas.
En detalj med filmen är att en av de brittiska distributörerna fick fängelse för han vägrade klippa bort en kort del i filmen.
Uppgifterna kring hur lång tid han fick i fängelse varierar lite, så jag låter det vara osagt.
Det varierar mellan 6 månader och 18 månader, och oavsett är det en vidrig dom.
En hjälte och martyr i kriget mot censuren och moralpaniken, hatten av!

Filmens grundstory kretsar kring George Tatum (Baird Stafford) som när han var yngre dödade sina föräldrar då han såg dem ha sex av den mer bondageinriktade sorten.
Nu, i vuxen ålder sägs han vara botad från alla sina traumatiska åkommor med hjälp av en ny medicin.
I filmens början får vi se hur han är djupt i en depression och har våldsamma mardrömmar.
När läkaren börjar tro att Tatum är friskare, så återvänder han till psykosstadiet då han besöker sexkvarteren i New York.
Med den återfunna knäppen rymmer han från sjukvården och ger sig av mot sin ex-fru Susan (Sharon Temper) och hennes hus där hans barn också bor.
Familjen får konstiga telefonsamtal och de ser en mystisk man lite här och där dyka upp.
Sonen C.J (C.J Cooke) som är en sprattspelande spoling försöker berätta om mannen som förföljer honom, men ingen lyssnar på honom.
Det borde de kanske ha gjort....

Filmen har ingen direkt startsträcka utan man kastas in i det direkt.
Våld och en kallsvettig djup psykos inom filmens första minuter, jo man tackar.
Det bådar ju gott för framtiden.
Filmens feel faller mig på läppen ganska fort, för den har den där skitiga känslan jag saknar nu för tiden.
Den är lite ryckigt klippt, repor på filmrullen och skit på linsen, men ingen ids fixa till det.
Det gillar jag ju så på det planet är jag mycket nöjd med hur filmen artar sig.
Sen kan jag ju inte låta bli att känna ju längre filmen går att det helt saknas en karaktär att känna någon sympati för.
Tatum är en sexuellt störd mördare, sonen C.J är en klassens flinande snorunge man bara vill kalsongrycka tillbaks till forntiden och resterande delen av familjen är en bunt gapiga, otrevliga nötter.
Mamman Sharon får mig att önska körkort på föräldraskap.
Sen gör det såklart inte saken bättre att Tatum som ung ser ut som en gammal klasskompis till mig.
Den sortens klasskompis man ville hälla sågspån i hans risgrynsgröt för han var så dum av sig.
Familjeporträttet som målas upp, och även läkarkunskapen lämnar ju en del att önska så att säga.
Hade man själv haft en sådan familj hade man kanske välkomnat en skarpslipad yx nedsänkt in i pannloben.

Nightmare lämnar en lite fadd eftersmak i munnen då den stundtals sammankopplar våld och sex.
Lite som alla de där moralriddarna gärna gör, och gärna sen skyller allt fel i världen på filmer.
Det är inget jag tycker är så härligt direkt, men kan man förbise det och inte tänka på att distributören fick fängelse för rullen behöver man inte slita sitt hår direkt.
Filmen har ofta jämförts med mästerverket Maniac (W. Lustig 1980) och visst finns det likheter.
Båda filmerna går ju närmare in på problematiken som gjort mördarna till den de är.
Men Maniac är så mycket bättre spelad och gjord, både manusmässigt och visuellt.
Plus att man känner för Joe Spinell när han spelar Frank, trots allt han gör i filmen.
Den känslan infinner sig aldrig för George Tatum, då man aldrig kommer hans karaktär riktigt nära.
Men Baird Stafford gör en hygglig insats som den skrikande, dreglande psykosdrabbade Tatum.
Delar av skådespelarensemblen borde ha spenderat mer tid på att öva sina repliker, för det är riktigt illa på sina håll.
Några av scenerna är direkt lyfta från Halloween (J. Carpenter 1978) vilket känns lite fattigt, men å andra sidan är ju den mallen för hur en slasherrulle ska göras.
Sista delen av filmen vill ju vara en sådan film så då är ju det kanske väntat att Michael Myers ande ligger som en blöt filt över filmremsan.

Effekterna i filmen är relativt välgjorda och lite annorlunda från vad man brukar bjudas på.
Det ryktades att Tom Savini varit inblandad i filmen, något han själv skarpt förnekar.
Oavsett så gör iallafall ett par av effekterna att man höjer på ögonbrynen och nickar godkännande medan blodet skvätter överallt.
Inte de bästa effekter man sett, men om man jämför med en rad andra på Video Nasty-listan kan man förstå att denna fick moralisterna att sätta förbudsstämpeln i halsen.
Effekterna i kombination med den sexuella undertonen var ju som klippt och skuret för att reta upp folk.
Att filmen nu finns i oklippt format att med ett enkelt knapptryck se via youtube måste ju sticka ordentligt i ögonen på de kvarlevande från denna mörka filmperiod.

Nightmare är på den övre delen av Video Nasty-filmerna enligt mig.
Den är annorlunda och har sina stunder, inget mästerverk men den håller ändå en bättre klass än vissa andra som fanns med bland de förbjudna filmerna.
Hade gärna sett mer ingående om Tatum, som man får med Frank i Maniac, och ja, även i remaken av Maniac (F. Khalfoun 2012).
Nightmares största bromskloss är dock den totala bristen på karaktärer man tycker om, eller ens bryr sig om.
Man tycker genuint illa om typ varenda en i filmen och då blir det svårt att verkligen ta till sig filmen.
Ingen är rolig, dum eller irriterande på det där sättet så man ändå bryr sig lite.
Den är värd att se, men vill man ha en riktigt bra och smart film om en störd individ är den inte första valet.
Absolut inte sista valet, men inte heller det första valet.
Sevärd, och den förtjänar att uppmärksammas ändå, för att vi inte ska glömma bort att människor sattes i fängelse för filmer som denna.