Besökarna (1988)

Title: Besökarna
Year: 1988
Dir: Joakim Ersgård
Review: M Original
***

Innan Kjell Bergqvist blev du och jag med hela svenska folket och surmulet kuskade runt i Asien och var salongsljummen spelade han in Besökarna.
Innan han med blonda slingor gick i trög klinch med den våldtäktsdömde Tom Hjelte spelade han Frank i sagda film.
En svensk skräckrulle som de facto inte är så risig som man kanske skulle kunna tro.
Med den genomruttna Psalm 21 (F. Hiller 2009) i relativt färskt minne blir ju återbesöket till Besökarna ett friskt blad i den gråsura salladsbuffén som svensk skräck tyvärr kan vara.
Vem kan glömma lågvattenmärket Frostbiten (An. Banke 2006) och det redan nämna stolpillret Psalm 21?
Svensk skräck har inte alltid mått bra...
Men, innan "Kjelle" laxkostymade sig in i dumheterna i tv3, spelade samma figur i varenda film och solstunget vankade omkring på fyllan gjorde han något av en svensk klassiker som satte djupa spår i mig som yngling.

Filmen handlar om Frank (Kjell Bergqvist) som med sin fru Sara (Lena Endré) och sina två barn flyttar ut på landet.
Frank ska via sitt jobb som reklamare göra vad han ser som jordens affär.
Ny bil och nytt hus, livet kunde inte vara bättre.
Men, som så ofta förr så blir jobbet en besvikelse och det är något som inte står helt rätt till med huset.
Tapeter ramlar ner oavsett hur mycket klister Frank tar på exempelvis, och det finns en underlig dörr på vinden.
Mellan jobbet och huset, är Frank på väg att mista förståndet eller är det något eller någon i huset tillsammans med familjen?
Tydligt är att vad det än må röra sig om så står inte saker rätt till i det stora huset.
Frank ringer dit Allan (Johannes Brost) som med sin kunskap om det ockulta och övernaturliga kanske kan reda ut begreppen lite.
Men kommer det underliga att sluta eller lägga i en högre växel?

Besökarna är ju såklart, som man kanske kan räkna ut av storyn, något av en svensk Amityville Horror (S. Rosenberg 1979), men att storyn är lyft ifrån denna guldrulle stör inte nämnvärt.
För det första så gjordes den ju innan varenda film blev en reboot på en klassiker eller en remake av något guldkorn.
För det andra så är det som jag skrev i inledningen av denna text en svensk skräckfilm som fungerar och faktiskt har scener som skrämmer.
I unga år när jag såg Besökarna första gången ärrade en scen mig för all framtid.
När jag nu i vuxen ålder åkte hem med bussen en sen kväll såg jag samma scen spelas upp framför ögonen på mig, och dog på fläcken.
Jag såg en skugga gå förbi ett vindsfönster i ett hus jag åkte förbi och mitt hjärta stannade prick direkt.
Tack för den konstanta mardrömmen du i huset och herr Ersgård.
Men å andra sidan, varför kolla på skräckrullar om man inte vill bli skrämd?

Besökarna haltar stundtals när det kommer till dialogen som kan kännas lite yxig och lider av att den känns som att den är pålagd i efterhand.
Men manuset känns relativt välskrivet ändå, och är inte bara en kopia på en kopia på en kopia som man så ofta ser dessa dagar.
Johannes Brost funkar bra som den underlige och smått hetsige Allan, och både Bergqvist och Endré känns bra i sina respektive roller.
Man märker att båda är dramaskådespelare egentligen.
Barnen kanske inte utmärker sig som Oscarsmaterial, men det är inget som stör helheten på filmen som tur är.
Stämningen på filmen, den där krypande känslan räddar upp det som kanske annars skulle kunna blivit en bit ost i ansiktet på tittaren.
Vi slipper de för mig så hatade "hoppa-till"-effekterna och de plötsliga höga ljuden som bara är ett simpelt sätt att skrämma i nyare skräckrullar.
Att kunna skapa en jobbig och krypande känsla utan dessa fulknep tyder på kvalité enligt mig.
Varje film som funkar utan de där helt onödiga hoppa till-scenerna förtjänar att jag lyfter på min skräcknördhatt.

Svensk film blir ofta bespottad för att den känns lite pajig, eller att folk anser att det bara är Bergman-draman eller snutrullar som typ Beck och liknande.
Men det finns mycket bra däremellan som man ibland glömmer bort.
Visst, Besökarna är inte topp 5 bästa skräckfilmer någonsin gjorda, men den är helt klart underhållande.
Det är kul att se en svensk film som får håret på armarna att resa på sig av den sortens obehag man vill känna när man ser en sådan här film.
Man har lärt sig Kjell Bergqvist genom åren, men Besökarna gjordes innan han cementerade fast hur han spelar karaktärer... även om lite skiner igenom redan här.
Enligt mig håller Besökarna såhär 26 år senare en bra nivå och tidens tand har inte naggat så illa på filmremsan ändå.
Slutet är fortfarande inte helt till belåtenhet, men det var det inte första gången man såg filmen heller så det är ett gammalt bekymmer.
Men överlag tycker jag Besökarna fyller sin funktion även 2014, och den där jävla scenen med vindsfönstret får mig fortfarande att vilja krypa ur mitt eget skinn.
Ärrad för livet som sagt.


 
.