Ghosthouse (1988)

Title: Ghosthouse aka La Casa 3
Year: 1988
Dir: Umberto Lenzi
Review: M Original
***

Umberto Lenzi har man ju som filmnörd ett gott öga till.
Cannibal Ferox (U. Lenzi 1981) är ju en kannibalklassiker, och många anser ju att Lenzi startade kannibalgenren med sin Man From Deep River (U. Lenzi 1972).
Så cred ska ju den gamle gubbtjyven ha onekligen.
Men tyvärr så kan ju även den bäste fotbollsspelare missa öppet mål (VM-tider nu, då får man ta till sådana liknelser).

Ett barn låses in av sin far i källaren då hon varit dum.
Allt medan hon är inlåst i källaren får vi se hennes far få en ny frisyr, mittbena medelst yxhugg och mamman får ansiktet fullt av splitter från en exploderande spegel och sen dödas med kniv.
20 år senare träffar vi Paul (Greg Scott) som är en radionörd, och sitter och söker efter människor att prata med.
En dag får han en konstig störning i en av sändningarna och han hör någon ropa på hjälp och sedan skrika för att sedan bli dödstyst.
Paul och hans flickvän Martha (Lara Wendel) bestämmer sig för att leta reda på källan till den mystiska radiosändingen ifall nu någon behöver hjälp.
När de väl lokaliserat källan träffar de där på fyra andra personer och huskollen kan starta.
Rösten Paul hört skrika på hjälp visar sig tillhöra en av de fyra personerna, och mystiken tätnar.
Ljudupptagningen blir verklighet då dödsfallet de hört blir sanning inne i huset de lokaliserat som källan för radiosändningen.
Har månne den lilla tjejen som låstes in i källaren något med saken att göra eller är det den låghalte snickarbyxan som stryker omkring och agerar våldsamt mot folk som är den skyldige?
Repet dras åt mer och mer runt gänget...

La Casa 3 säger ni, La Casa 3 säger jag...
Vilka är då La Casa 1 och 2?
Jo, i sann italiensk anda så ska Ghosthouse fungera som en uppföljare även den, denna gången är det Evil Dead (S. Raimi 1981) och Evil Dead II (S. Raimi1987) som får stå som föregångare.
Vad har då Ghosthouse med dessa två klassiker att göra?
Absolut ingenting... eller jo, barnet heter Henrietta och är i en källare.
Utöver det är det inte mycket som kan knytas samman med Raimis rullar.
Ghosthouse är en rätt sorglig historia, och då menar jag inte på ett tårdrypande sätt utan på ett tråkigt sätt bara.
Manuset känns både lyft och oengagerat, skådespelarna agerar flingkartong och inte ens miljöerna känns intressanta, och då är det trots allt samma hus som i Fulcis stänkare House By The Cemetary (L. Fulci 1981).
Utöver det finns det inte mycket med Ghosthouse som är värt att lägga på minnet tyvärr.
Karaktärerna är dummare än tåget och gör så underliga val så det finns liksom inte en tillstymmelse till verklighetsförankring.
Inte ett måste med en fot i verkliga världen, men detta är för dumt för att stå ut med.
Inte ens charmigt dumt, för då hade min kritikyxa varit lika snabb att svinga loss.

Har Ghosthouse något som gör den värd att se?
Nja, det ska vara första effekterna kanske och sen den skeva dockan plus melodin som sjungs lite då och då.
I övrigt är den inte något speciellt att fresta hornhinnan med.
Vill man ha "haunted house"-filmer finns det en lååång lista av filmer man hellre ska se än denna.
Känns tråkigt att behöva såga Lenzi jäms med fotknölarna, men Ghosthouse är verkligen inget man vill hitta under julgranen en vinterkall morgon direkt.
Det är så mycket oklarheter storymässigt och sådana stora missar rent skådespelarmässigt att det inte fungerar alls.
Känns inte tråkigt att ha missat den här genom åren, snarare känns det tråkigt att ha sett den för den gav ingen underhållning, inte ens några glada fniss åt pajigheten.
Kändes som en ny skräckfilm ala Mama (A. Muschietti 2013), för den lämnade mig precis lika obrydd och trött på alla dåliga ursäkter till skräck.
Nej, undvik Ghosthouse och ta istället en vända till med The Amityville Horror (S. Rosenberg 1979) eller svenska Besökarna (J. Ersgård 1988).
Lenzi.... bättre kan du!