Brainscan (1994)

Title: Brainscan
Year: 1994
Dir: John Flynn
Review: M Original
***

Har snuddat vid ämnet ett par gånger innan, när man återvänder till en film man såg ofta förr.
Kan sluta i katastrof, eller så är den lika bra eller bättre till och med än vad man minns.
Alltid ett vågspel för oss filmnördar, den ack så skrämmande returresan till en gammal bekant.
Sen är det ju ingen större hemlighet att jag inte är något jättefan av skräckfilmer från 90 och framåt.
Den sista knivsudden magi var som bortblåst 1993, och Brainscan är från 1994, så jag var orolig för att såhär 20 år senare återvända till Brainscan.
En del av tveksamheten låg ju också i att Brainscan, precis som Lawnmower Man (B. Leonard 1992) handlar om dataspel, och Lawnmower Man har ju inte åldrats bra... om den ens egentligen var bra från början.
Nu är inte Brainscan fullt lika beroende av effekter som Lawnmower Man, och undgår därför den fruktansvärda effektomeletten, även om det finns en del ost.

Brainscan handlar om den missförstådda, ensamme, skräckpeppade fönsterfluktaren Michael (Edward Furlong) som  letar efter nästa nya skräckupplevelse.
Vare sig det gäller film eller datorspel så tycker han att det mesta känns lamt, innan han får tipset av sin kompis Kyle (Jamie Marsh) att testa det nya fräcka spelet Brainscan.
Efter en snabb testomgång förstår han att det här är något helt nytt och kanske kan stilla hans törst, så han lägger en order på hela spelet.
Efter första spelomgången är han helt fast och hetsar på Kyle om hur bra det var.
Spelet har sin utgångspunkt i ett mord, där spelaren ser genom mördarens ögon och ska göra allt för att mörda och sedan undkomma att åka fast.
Svettig och mjölkstinn spelas första cd'n klart, allt medan det uppdagas att en man dödats i staden.
Michael misstänker att spelet kanske runnit över i verkligheten, och den tuppkamsfriserade Trickster (T. Ryder Smith) dyker upp lite överallt.
Men hur gör man för att stoppa ett dataspel?
Polisen Hayden (Frank Langella) drar åt snaran runt Michael medan Michales fönsterfluktkärlek Kimberly (Amy Hargreaves) försöker komma honom in på livet.
Gränsen mellan spelet och verkligheten blir allt tunnare.

1994 hade jag långt hår, inget skägg och var kanske något smalare än idag.
Tjugo år senare har jag rakat huvud, skägg och några extra pannor i magtrakten.
Det som inte ändrat sig sen dess är dock mitt filmöga, det har varit konstant.
Men som jag skrev i inledningen av denna recension är ju 90-talet ett mörkt kapitel för skräckgenren och nej, Brainscan har inte åldrats jättebra.
Storyn känns ganska frisk fortfarande med det där gränslandet mellan fantasi och verklighet som flyter ihop, och man inte riktigt vet in eller ut.
Men, nej... effekterna känns lite ostiga, och framförallt har ju Edward Furlong aldrig varit en bra skådespelare.
Han sänker betyget på Terminator 2 (J. Cameron 1991) och han är riktigt lökig även i denna.
Snedluggen vajar i vinden och målbrottet sitter där det alltid förväntas, och trovärdigheten är lika med tuggummi.
Hade det varit någon annan som axlat rollen hade filmens betyg kanske varit lite högre, för när någon smygtittar ner i handflatan för att fuskläsa manus blir det ganska platt.
Att läsa att han fick 350000 dollar för rollen gör ju inget gladare heller direkt.

Det är väldigt tydligt när filmen är gjord, tyvärr.
För ibland blir den tydliga tidsandan inte positiv, främst när det gäller 90-talet.
Flanellskjortor knutna runt midjan, pagefrisyrer, trasiga jeans, yo duuuuude, rutten musik och dåliga dataeffekter om dyker upp lite titt som tätt för det var det senaste hippa.
Sensmoralen känns ju också lite unken, att alla dessa otäcka spel och filmer kan skapa psykopater.
Men det är ju en dammig åsikt vi nog aldrig kommer bli kvitt.
90-talsfilmerna har i många fall någon slags blöt filt av oskön nostalgi över sig, till skillnad från 80-talsrullarna.
Visst, båda sorterna är ganska tidsbundna med hur de ser ut, men 80-talarna är inte lika unkna.
Kan vara för att jag spenderade mina tonår i denna osnygga period och inte känner samma mjukglasskänsla över höga jeans och cykelbyxor som för mina barnår med 80-talets pastellfärgade shorts och skateboards.
Men Brainscan har sina positiva sidor med, och tål att se lite då och då när man känner att man vill minnas 90-talets vidriga mode och se en skaplig story.
Men, ska man se bättre filmer med lite liknande tema så rekommenderar jag hellre Videodrome (D. Cronenberg 1983) och 976-Evil (R. Englund 1988).
Båda är bättre filmer med både bättre story och skådespel.
Men Brainscan är inte genomusel, och jag minns tillbaka på en tid i mitt liv då jag upptäckte mycket filmer när jag ser den.
Så den tjänar ett nostalgiskt syfte på ett sätt, och får mig att minnas den blöta unkna filten på ett annat sätt.