Efter att ha avnjutit Jerry Seinfelds standup i Stockholm tillsammans med min in i den angenäma ålder av 30 stigna kamrat, tänkte jag till lite.
"Varför" är ju en fråga den välkände amerikanen ofta frågar om ditten och datten.
Det är också en fråga man som skräpfilmskonnesör eller att man talar sig varm om film/tv-tider som flytt får minst en gång i veckan om inte mer.
"Varför tittar ni på sån skit?"
"..om det nu är så "dåligt", varför fortsätter ni titta på det?"
"Är det inte dags att växa upp snart?"
Svaret på de frågor man så ofta får har några ganska enkla svar, med lite svårare och längre förklaringar.
Först och främst handlar det ju om smak och tycke.
Jag tycker att lågbudget ofta slår multimiljonbudgeten, för multimiljonerna har oftare en rädsla i sig.
De måste tjäna pengar, och vågar kanske därför inte ta ut svängarna ordentligt med effekter och våld exempelvis.
Men, i och med Saw-seriens framgång har de mer våldsamma filmerna fått ett erkännande och mer budget.
Så då vågar betonghäckarna på filmbolagen släppa filmer i en genre som på 70-80talet klipptes sönder och samman och hamnade i källare och på piratkopierade vhs-kassetter.
(Men å andra sidan har ju moralpaniken slagit ner i vårt thédrickande örike igen som en bomb, 2.30min klipp i The Human Centipede 2... klocka 2.30min så förstår ni hur långt det är i en film)
Tycker jag det är bra att de släpper sådana filmer hur som helst nu?
Nej.
Varför? Jo, känslan i filmerna försvinner och det handlar enbart om effektsökeri och att tjäna pengar, alternativt att försöka återskapa eller göra en "ny" version av en gammal klassiker.
(Läs Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, Last House On The Left etc etc. Alla lysande i sitt original, och genomruttna i sin remake).
De gamla slasher-filmerna exempelvis var charmiga, spännande och hade en edge i sig, en lekfullhet som är försvunnen idag.
Medan de som kommer nu famlar i sitt eget mörker och hittar aldrig riktigt fram.
Hostel på 80-talet hade förmodligen varit en riktigt vidrig historia.
Idag, visst, finns element av vidrighet, men allt är för polerat och snyggt genom en kristallklar lins i ett för ändamålet ombyggt hotell någonstans i världen.
Nej, ge mig en repig lins, ett ödehus som stinker mögel och en rulle film som legat i solen för länge.
Varför? Jo, för det ser bättre ut och känns mer äkta och på riktigt.
Plus att man TROR på det man ser, det känns äkta, om än bara för stunden, men ändå.
Nu villar jag bort mig lite i mitt eget resonemang, från min utgångspunkt varför man tittar på "skräp" eller "gamla grejer".
Det rör sig också om nostalgi, minnen och känslor som bubblar upp i kroppen lika snabbt som kolsyran i läskeblasken man slukar.
Vissa av filmerna man ser minns man som helt lysande och underhållande... och vissa håller ju inte alls samma standard längre.
Ett exempel i T.O-lägret på en sådan är Howard The Duck (Willard Huyck 1986).
Minns den som ung och såg den gång på gång tills bandet rök av utmattning.
Är den lika rolig och spännande år 2011?
Svaret för mig är nej, det är den inte.
Den är ganska dålig och Howards one-liners känns dammiga och man blir mest irriterad, tyvärr.
Men, det finns också många filmer som man ser nu med andra ögon som fortfarande håller.
De där filmerna som man gång på gång såg som liten, och nu när man ser dom som vuxen växer de och ger en varm hemkär känsla i magtrakten.
Jag som 32-årig filmnörd får ofta utstå små pikanta hån för att jag än till dessa dagar ser på tecknat.
Att köpa He-Man dvd's dagen efter man blåst ut 30 ljus på tårtan ses inte som ett vuxet beteende.
Men som jag skrev ett par rader upp, det handlar om nostalgi.
Ett kärt återseende, lite som att träffa en gammal barndomskompis och upptäcka att man fortfarande kan prata som om inget vatten flutit under broarna alls sen ni som små osnutna piltar sprang i lekparken och kastade sand på tjejerna.
Den känslan får jag när jag ser vissa av de tv-program och filmer, eller läser de böcker och serietidningar man gjorde som liten.
Att se Thrashin' (David Winters 1986) nu inger samma ungdomliga entusiasm som den gjorde då, fast såklart med en ryggkrum och lite benstel känsla i hoppet om att kunna göra en ollie över en fullvuxen människa.
Att dessutom höra två av sina favoritband på soundtracket (Devo och Circle Jerks) knyter ju samman säcken nu, när man sitter och fingrar på sin samling Devo-plattor.
Filmer anklagas ju ofta för att göra folk försoffade, och visst uppskattade man lite down-time även som ung.
Men att se Thrashin' och sen ge sig ut i närmsta asfaltsområde och självsäkert vråla "THE DAGGERS" eller som den mer vänliga av oss säga "Jag är Corey Webster" var ju självklart.
Filmerna tog inte ifrån oss fantasin, utan eggade den bara till nya utomhuslekar.
Hos vissa av oss, som den trogne bloggläsaren upptäckt har hela barndomens filmäventyr etsat sig fast och återupplevs med jämna mellanrum.
Plus att man mår bra av att sätta sig ett gäng, dricka läsk i onödiga mängder och sen skratta åt filmer som försöker och försöker, men inte riktigt lyckas.
För vi vet också när en film är pajig.
Men det finns ett ordstäv som lyder: "So bad it's good".. och det är vad vi som filmälskare kan se.
Att det finns filmer som så pajiga att de blir bra.
Med en minimal budget, ett bristande manus och en skådespelarensamble som man får skämmas för kan underverk uträttas.
Så länge hjärtat är på rätt ställe.
Bara se på en film som Plan 9 From Outer Space (Edward D. Wood 1959).
Den är lågbudget med stora, stora brister, men man älskar den.
Filmen genomsyras av den entusiasm jag efterlyste i början hos nya filmer.
Man vet att Ed Wood älskade att göra film och trodde på filmen hela vägen från start till slut.
Likaså med Manos: The Hands Of Fate (Harold P. Warren 1966).
I all sin uselhet och sin plågsamma speltid njuter man ändå för det är så dåligt att det blir bra.
Visst, vi kan förstå att människor inte vill se gryniga b-filmer från 80talet med mer jeansshorts än manus.
Visst, vi kan köpa att man inte blir fnittrig och varm i kroppen på en nyutgåva av en rymdfilm med biljakter modell radiobil.
Visst, vi kan till och med förstå att människor undrar när man sitter kväll ut och kväll in och ser filmer man själv säger är dåliga.
Men i den oändliga ström av totalt meningslösa och slätstrukna filmer vi lever i idag är det befriande att se dessa guldklimpar från förr.
Att kunna sjunka ner i soffan och slippa se remakes av bra filmer omgjorda till ingenting.
Att slippa se ännu en up and coming ung skådespelare/skådespelerska försöka övertyga i en roll de inte passar för.
Att inte behöva se ett multimiljonprojekt trippa fram på tå för att inte skrämma aktieägarna, eller förlora sina dyrbara pengar.
Men framförallt att kunna minnas tillbaka till en annan tid av filmskapande.
Eller till och med kunna återuppleva lyckliga stunder från sin barndom.
Att ifrågasätta varför man ser på "skit" blir således en fel frågeställning.
Det gäller att se förbi den ruffiga fasaden, och se guldklimpen som ligger där under.
Därför tittar vi på "skit"... för vi ser guldet under den slitna fasaden och gillar det vi ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar