Stockholmsnatt

Title: Stockholmsnatt
Dir: Staffan Hildebrand
Year: 1987
Review: M Original
****

Vill du ha en bit paj med extra ost?
När man läser på hemsidan imdb.com att Stockholmsnatt är en genuint BRA film undrar man.
Är det månne någon som blivit rundsparkad mitt i plåten av den unge Paolo Roberto?
Eller rör det sig om Staffan Hildebrand själv som gått in och kommenterat?
Stockholmsnatt är en svensk klassiker, och en solklar pärla i filmmyllan.
Historien kretsar kring Paolo Robertos förehavanden under 80-talet, som en regelrätt värsting.
Han var då, precis som nu, en ruskigt dålig skådespelare.
På det där sättet att man sakta smyger sig ner i en ställning i soffan så man inte riktigt ser tv'n längre.
Alternativt, om man är en nutida hipp ungdom, så kanske man spelar något spel via extrahjärnan aka iphone.

Paolo och hans gäng av fräcka frisyrer slår ner folk, bråkar med punkare och med andra kickers.
Alltmedan vi  lotsas fram genom tunga dimmor av hårspray, tidsenlig musik inslängd for good measure och sköna sidekicks på discon.
Manuset klampar fram på trasiga styltor genom den kalla Stockholmsnatten.
Det är moralfyllt, dock inte lika nedtyngt av moral som Staffan Hildebrands tidigare giv G: Som I Gemenskap (1983).
Visst, vi får lära oss att man inte får damer om man slåss och att man inte ska sabba telefonkiosker (nostalgin).
Men utöver det så står sig Stockholmsnatt ganska klen i jämförelse med G, iallafall på moralpunkten.
Här är räddningen musiken, medan i G är musiken en expressväg rakt in i kaklet.
Stockholmsnatt är inte lika pseudokristet som G, på gott och ont.
Man älskar ju bjudningen på moralkakor, även om kakorna smakar dammet under soffan.

Televerket, som det hette då, sponsrade filmen för att "stoppa sabbet".
Huruvida det lyckades, eller om folk kände sig uppmanade att slå sönder telefonkiosker efter att i 45 min sett Paolo yxa sig igenom sin första filmroll, det får vi aldrig veta.
Det vi kan enas om är väl att Stockholmsnatt iallafall inte lyckades stoppa "sabbet".
Stockholmsnatt, i likhet med Sökarna (Daniel Fridell 1993), ville visa det "riktiga" våldet och visst, vi som minns ungdomsfesterna på 90-talet kan väl enas om att det var väldigt våldsamt.
Men nej, tror inte att filmerna direkt satte p för att folk rundhusade varandra till vansinne på skumma bakgårdar.

Hur står sig Stockholmsnatt idag då, och skulle den funka att visa i skolorna?
Nej, självklart inte i något slags avskräckande syfte.
Vi sitter med ett ständigt flin på läpparna åt Paolos ruskigt usla skådespeleri och resten av gänget.
Den enda som känns om än för bara några sekunder trovärdig är väl egentligen den gamla rånaren Liam Norberg.
Liam som vi förresten känner igen från just nämnda Sökarna, där han på ett rent Saida-mässigt vis spelar sitt framtida jag.. minus dykandet ner i stenröset och den groende kristendomen.
Paolo Roberto är ju numera en folkkär gaphals som varvar snack om manlighet med snack om sitt italienska arv.
Ian Roberto stod i skuggan av sin bror i Stockholmsnatt, och var co-host som kommentator på UFC innan tv4 tog sitt förnuft till fånga.
Stockholmsnatt är ett härligt dokument över 80-talet, och kanske ganska talande för hur problem togs hand om.
Det var helt i sin ordning att göra filmer som skulle upplysa ungdomarna om ditten och datten.
Vem minns inte sexualupplysningsfilmerna?
Jag kan sakna instruktionsfilmerna och upplysningsfilmerna från den tiden.

Självfallet slutar allt lyckligt och alla är vänner.
Precis som det ska vara i en instruktionsfilm angående gatuvåld och sabotage.
Paolo Robertos skådespel har inte ändrats på något sätt sedan 1987 utan fortsätter vara precis lika yxigt och pajigt.
Tyvärr ser vi ju inga rundhus i plåten på folk när han styr skutan i Robinsson.
Stockholmsnatt är mer underhållande än den var menad, och Hildebrands önskan att vara yngre än han är blir bara humor och lite obehagligt.
Precis som i G.
Hur som haver så är filmen ett dokument vi alla ska ta del av.
Länge leve 80-talet!