A Serbian Film

Title: A Serbian Film
Year: 2010
Dir: Srdjan Spasojevic
Review: M Original
****

Tillhör du en av dom som, precis som jag, i yngre ålder trodde kvinnan i The New York Ripper blev mördad på riktigt?
Detta såklart innan du ens sett filmen med egna ögon.
Eller hade visioner av magnituden på våldet i Cannibal Holocaust, The Toolbox Murders och liknande titlar?
Jag minns första gången jag såg Cannibal Holocaust.
Jag minns första gången jag såg The New York Ripper.
Ögonscenen i The New York Ripper var inte som jag hade föreställt mig alls, man såg ju att det var en effekt.
Det var ju inte någon som fick sätta livet till för Lucio Fulcis vision av en mördare med ankläte.
Cannibal Holocaust tillhör fortfarande bland det starkaste jag sett i filmväg, men likväl är det ju "bara" en film.
Filmerna lever i folks snack ett eget liv, som sällan lever upp till hur filmen faktiskt är när man väl ser den.
Jag älskar Cannibal Holocaust, jag tycker The New York Ripper är en bra thriller/skräckis.. men hur mycket jag än dyrkar filmer som dessa så blev de aldrig så vidriga och elaka som man trodde när folk pratade om dem.

Jag såg precis A Serbian Film (Srdjan Spasojevic 2010), som på senaste blivit en mycket omtalad film.
"Det värsta jag någonsin sett... alla kategorier".
En sådan kommentar skvallrar om något i hästväg när det rör obsceniteter och våld.
Visst, filmen levererar våld och skeva scenarion, men är den bra, upprörande, provocerande eller en framtida klassiker?
Svaret är nej.
Den tillför ingenting, och så fort filmens sluttexter börjar rulla börjar jag glömma vad den handlade om.
Detta till trots att folk pratar om filmens som någon slags katarsis rörande kriget i forna Jugoslavien.
Jag ser inte kopplingen eller politiken i filmen, trots att jag försökte.
Intervjuer med filmskaparen ger den lite mer djup, men det är ju ett minus i sig.
Jag personligen vill ha politiken, det som ger filmen djup eller det personliga i själva filmen.. inte efter i intervjuer eller i diskussioner.

Att vissa scener pratats upp till höjder faller platt då det mest verkar komma ifrån en drucken eftermiddag runt skriptbordet.
"Jag vet, vi våldtar ett nyfött barn, tihi.. ooh så djärvt...."
Idén och vetskapen att det finns folk som gör det är vidrig, men filmen och scenen i filmen lämnar mig helt oberörd.
Är nollställd för den sortens "nu ska vi chocka åskådaren" våld som A Serbian Film allt som oftast uppvisar.
Ett inkastat försök att få folk i salongen att hosta upp lunchen, inget annat.
Det är tröttsamt och det har gjorts innan, och med bättre resultat.
Scenerna känns som de sista sidorna i Markis De Sade's bok: De 120 Dagarna I Sodom.
När man får läsa listan på saker som hänt de kidnappade barnen.
Den delen av boken man mest ögnar igenom för att efter en stund hoppa stora stycken.
Kul när man var yngre, mindre intressant när man är 32... och då är jag ändå en sucker för unken humor och våld på film/i böcker.

Vad går filmen ut på då hör jag våra stackars läsare fråga sig?
Den avdankade porrskådisen Milôs får en inbjudan till ett jobb som ska säkra ekonomin för lång tid framöver.
Milôs leds genom en hörsnäcka vad han ska göra, och vad som til len början verkar vara den sortens pornografi han är van vid rasar snabbt neråt i en dekadent och våldsam skala.
Det är då här som den mycket omtalade våldtäkten av ett nyfött barn sker bland annat.
Sen går det bara utför med inspelningen ända fram till slutet.

A Serbian Film är i linje med exempelvis Hostel och Saw-uppföljarna.
Effekter staplat på effekter för ett chockvärde som för mig helt faller bort.
Det är ju faktiskt "bara" en film, och den lever ju inte upp till det vidriga kriget och åren innan och efter som regissören säger sig vilja spegla.
Jag hade önskat att den hade haft en politisk ådra, eller en hjälplös känsla i ett krigshärjat och våldsamt land.
Men istället får man en Hostel-liknande soppa, med ett annat talat språk än engelska.
Mer blir det tyvärr aldrig.
Precis som den mycket omtalade Philosophy Of A Knife (Andrey Iskanov 2008) så är pratet om filmer mer upprörande än själva filmen.
När det gäller A Serbian Film är det mer upprörande hur självutnämnda gorehounds kan beröras av detta.
Jag tackar för titten och vänder ett öga tillbaka till 70 och 80-talet igen... som alltid.