Vampyres

Title: Vampyres
Year: 2007
Dir: Laurent Courau
Review: M Original
****

En liknande skräck har aldrig upplevts.
Inte ens de reportrar som blivit beskjutna, kidnappade eller mördade har upplevt något liknande.
Det är en så påtaglig skräck dokumentärskaparen känner så man mår dåligt...
Eller?

Vampyres är en dokumentär om de ca 15000 "riktiga" vampyrer som finns i New York.
Dokumentärfilmaren har en onödigt nervös hållning till dessa övervintrade rollspelare.
Vi får följa med in i källarlokalernas glowstickskimrande inre rum där människor med plasttänder står och åmar sig.
Vi får se en rundlagd herre i för tajt kostym stå och låtsas veta något om ett försvinnande.
Lägg då till en taxichaufför med en mascarasminkning som tog död på Alice Coopers karriär.
Eller en nedrökt fåntratt i en tomtemössa med det respektingivande klottret Evil på luddet.
Allt medan dokumentärfilmaren gör sitt bästa för att inte skvätta ner sina bästa byxor med en nervös strimma kiss.

Upplägget är till att börja med otroligt skrattretande och man minns folket som gick med solbrickor mitt i natten i hemstaden på 90-talet.
I mitten av all denna sönderökta och hippieflummiga smältdegel av rollspelare och misslyckade gangsters står då filmaren och skakar.
Vi får höra de mest fantastiska historier som aldrig hänt, och människor prata om sig själva som fantasifoster.. fast på riktigt.
Alltid imponerande med människor som tar sig själva på så otroligt stort allvar.
Speciellt när de springer runt mitt i natten med låtsaständer och linser köpta ner på optikern på hörnet.

Inte bara New York har "vampyrer" utan även Tokyo, Amsterdam och Paris.
Alla verkar precis lika flummiga och fast i sin roll i ett halvruttet rollspel.
Men vi bör akta oss, vissa kan äta av oss, de levandes, energi om vi har otur.

Är Vampyres värd att se?
Absolut, den är otroligt underhållande och samtidigt extremt pinsam.
Priset för mest plågsamt är nog taxichauförren som pratar om sina sexualle erövranden, som vi nog alla kan enas om inte existerat eller månne har betalts för.
Alternativt den monokelbeprydda rundlagda herren i för tajta kläder som pratar mystiskt runt ett försvinnande.
Båda dessa partier får oss att plocka fram skämskudden eller med hela ansiktet dyka mot bordskanten i hopp om att slå sig medvetslös.

Någon jämförde Vampyres med Monster Camp, men skillnaden är att de i Monster Camp inte tror de är farliga.
De må vara nördar ut i fingertopparna, men aldrig tror de på riktigt att de är varken farliga eller magiska på riktigt.
Det gör dock de många "vampyrerna" i Vampyres.
Och ve den som råkar säga något fel om varulvar, då kanske en läderaktig man kommer och ryter mot dig.

Vampyrer på riktigt? Nej.
Gothare med gängkomplex och taskig klädsmak? Ja.
Trovärdigt och skrämmande? Nej.
Skrattframkallande och otroligt plågsamt? Absolut.
Om Dracula vetat vad han skulle komma att inspirera hade han nog gett upp innan han ens startat.