Hooked For Life

Title: Hooked For Life
Dir: Staffan Hildebrand
Year: 2011
Review: M Original
****

Kan verka som vi favoriserar den ungdomstörstande Staffan Hildebrand.
Så är självklart icke fallet, men man måste belysa en dokumentär om en av de mesta och bästa sakerna som kommit fram i världen, nämligen skateboard.
Detta fenomen som man som liten pilt sysselsatte sig med och slog sig fördärvad av.
Skateboard och BMX var stora nöjen som ung.
Jag blev aldrig någon hejare på skateboard och lade av.
Intresset för det fortsätter dock, och extra roligt med fokus på de svenska skateboardåkare som finns.

Hildebrand gjorde sent 70-tal dokumentären 14-årslandet om ett par unga skatare, däribland Tony Magnusson.
Nu följer han upp dessa, vad de gör nu, hur scenen utvecklats i världen och vad skateboardåkningen gett dessa människor.
Vi får även höra intervjuer med bland andra Ali Boulala, Tony Alva och Mattias Ringström.
Denna film skiljer sig ju såklart med mils radie från Hildebrands andra givar, och tur är väl det.
Utan att bli för smetigt sentimental eller sådär borderline kiddiefiddleraktigt som annat han gjort är Hooked For Life en bra dokumentär.
Det är nyttigt för folk av idag att se hur stort nedslag skateboard hade och fortfarande har.

Klippen från 70 och 80-talet varvas med nyare klipp och intervjuer.
Vi får följa med till New Sports House i Stockholm, till garaget under Sheraton och till stränderna i Los Angeles.
Vi får även höra en Dolph Lundgren-aktig svenska hos de numera USA-boende herrarna Magnusson och Hagelin.
Varning för plågsamt skrytande vid tillfällen.. men det kanske kommer med pengarna?

Att hitta denna dokumentär i reabacken för 19 kr samma år som den släppts.. känns inget vidare.
Den är långt ifrån en pajasgiv i stil med redan recenserade Stockholmsnatt, och bygger dessutom på grundligt förarbete.
Är intressant, bra musik och övergripande och förståeligt även för de som inte växte upp med en bräda under armen eller såg sig trött på mästerverket Thrashin' (D. Winter 1986).
Nästan så man känner den småbeska smaken av asfalt i käften när man ser filmen.
Minnet av att se Tony Magnusson i Skarpanrampen någonstans runt 88-89 blir också ett plus i kanten
Inte med i filmen dock, men jag var där och såg denna skapare av H-Street köra rampen jag aldrig vågade åka i ordentligt.

Hildebrand kan alltså, förutom att värka fram klara b-filmsklassiker göra dokumentärer av ej pajas-snitt.
Uppmuntrar folk att se denna, och ge den en sådan uppmärksamhet som den förtjänar.
För det är intressant, sentimentalt och man blir sugen att ge sig ut och skrapa knäna på närmsta asfaltsplätt eller offra garnityren i ett christ air-försök.
Skate or die!