Psalm 21

Title: Psalm 21
Dir: Fredrik Hiller
Year: 2010
Review: M Original
****

Jag är barnsligt förtjust i skräckfilmer med religiösa undertoner.
Filmer med en religionskritik, med visioner av ett faktiskt helvete och även ett personlig helvete.
Präster som tvekar inför sin tro och slits mellan de två världar som tro och icke-tro är.
Visioner av sedan länge döda människor och den limbo de är fast i.
Psalm 21 försöker att ha alla dessa ingredienser, men faller platt som en stendöd pannkaka.
Eller snarare, en dåligt sminkad vit pannkaka med synliga muskler och trätänder gjorda i paint.

Filmen är fruktansvärt schizofren utan att vara det på ett skönt surrealistiskt sätt.
Regissören och manusförfattaren har aldrig bestämt sig vad de vill ha ut av filmen känns det som.
Vill den vara en slags svensk uppdatering av Exorcisten?
Vill den vara The Ring eller The Grudge med de vitsminkade skrikande figurerna?
Vill den vara ett familjedrama?
Vill den vara gjord runt 1940-talet?
Vill den vara en kommentar till religion?
Oklart, väldigt väldigt oklart är det hur som helst.
Jag märker att jag under filmen sitter och gräver ner naglarna i låren av ilska för den aldrig bestämmer sig.
Den blir aldrig klar då heller, eftersom den aldrig svarar på vissa frågor och bara startar upp vissa trådar för att sedan bara låta de vara ouppklarade.

Historien handlar om prästen Henrik som drömmer mardrömmar om sin döda mamma.
När sedan hans far dör beger han sig till den lilla ort där fadern arbetat som präst.
Väl framme på orten träffar han snabbt ett ungt demonliknande väsen i en lada, för att sedan stifta bekantskap med en familj i huset bredvid.
Det börjar uppdagas den ena hemligheten efter den andra innan det oväntade slutet.
Utöver detta finner vi också lite skumma familjeförhållanden och ett självmord.

Som den trogne T.O-läsaren redan märkt är detta ingen film jag uppskattar alls.
Storyn är kluven, manuset är taffligt skrivet och kommer ingenstans och skådespelarinsatserna är till och från rent horribelt usla.
Görel Cronas skärrade ansiktsuttryck gör ju ingen sommar som jag brukar säga.
Per Ragnar sköter sig i rollen som den döda pappan, men det är också den enda som känns bra i sin roll.
Hoppa-till effekterna och den från Suspiria stulna idén att helt enkelt höja musiken för att få folk att släppa ifrån sig en skopa blött i bänkraderna känns inte särskilt väl utnyttjade i denna sörja till film.
Dataeffekterna med överanvändet av det från photoshop välbekanta burn-tool är inte heller något att skriva hem om.
Men det som jag nog mest retade mig på under filmens gång var sättet de framförde sina repliker på.
Yxigt, pretentiöst och på ett nästan fördummande sätt hostar sig ensemblen genom manuset.
Återigen är Per Ragnar den enda som ger det pajasaktiga försöket till något slags religiöst skräckscenario någon slags värdighet.
Man blir aldrig rädd eller uppjagad mer än för någon sekund, men det blir jag onekligen även när man går runt ett hörn och någon helt oväntat står där eller när en harkrank sakta hoovrar ovan mitt intet ont anade öga eller öra.

Finns människor runt om på vårat stora lekfält internet som jämför Psalm 21 med Låt Den Rätte Komma In (Tomas Alfredsson 2008).
Där Låt Den Rätte Komma In lyckades både kännas trovärdig och bjuda på en minnesvärd filmupplevelse levererar Psalm 21 ingenting.
Ser ingen som helst koppling mellan dessa filmer, vare sig i utförande eller i uttryck.
Svensk skräckfilm lider inte längre, den är död och begraven.
Jag hoppas dock att liket kommer komma upp ruttnande ur marken och chocka med en riktig pärla till film någon gång i framtiden.
Tills dess får vi nog lida av tuggummit under de nyinköpta skorna som Psalm 21 känns som.
Hoppet om den svenska skräcken är bortblåst.
Tyvärr....