The Warrior and the Sorceres

Title: The Warrior and the Sorceres
Year: 1984
Dir: John C. Broderick
Review: M Original
****

Ännu en sword and sorcerer-film står på tur.
David Carradine som sorgligt nog gick bort tidigare i år har huvudrollen som Kain.
Historien utspelar sig på en främmande planet, där tidsåldern kan klassas som tidig medeltid.
Kain hamnar mitt i en fejd mellan två rivaliserande grupper angående en vattenkälla.
Mitt emellan de kämpande grupperna finns en stad med människor som lider av vattenbristen.
Vattenbristen kommer av att planeten vi befinner oss på har 2 solar och vatten därmed är mer eller mindre ovanligt.
Filmen lånar flitigt från Yojimbo (1961) och dess italienska variant En Handfull Dollar (1964).
Kain medlar mellan de två grupperna, tar emot pengar och är allmänt svår att tas med.
Han bär svärd och svingar det.
Han sköter det så att de två onda vattenbovarna slåss mot varandra, allt för att rädda byn och den vackra Naja som enbart bär kläder på överkroppen i filmens sista 5 minuter.
Beundransvärt då hon bland annat sitter fastkedjad i en kall grotta.

Filmen är precis vad man önskar av en s&s-film.
Det är actionscener som är något ihophafsade och inte alltid känns engagerade av deltagarna.
Det är kvinnor utan tröjor och i den medeltida, utomjordiska underklädseln stringtrosa.
Det är en dansare på den deathstalker-liknande festen med fyra (!) bröst.
Det är ödlemänniskor i miniformat som håller den ena av de två krigsherrarna sällskap.
Alltså precis vad man eftersöker i en film likt denna.
David Carradine för sig på sitt sedvanligt lugna och smått uttråkade sätt som vi alla lärt oss älska under åren.
Filmen är inte lika politiskt inkorrekt som exempelvis Deathstalker, men likväl en kvalitativ s&s.
Man märker att trots ett visst falnande intresse från vissa är filmen gjord på största allvar och med kärlek till genren.
John C. Broderick gick vidare till att vara co-producer på action-stänkaren Showdown In Little Tokyo med avlidne Brandon Lee och Sveriges egen Dolph Lundgren.
Till skillnad från exempelvis Deathstalker försöker inte denna film låna från Conan.
Istället lånas som tidigare nämnts från Yojimbo, och det görs oblygt men med respekt för orginalet.
Alla vi som uppskattat David Carradine genom åren blir inte besvikna på denna s&s-film.
Väl värd att se, om inte för Carradine så för underhållningen i övrigt.