Society

Title: Society
Year: 1989
Dir: Brian Yuzna
Review: M Original
****

Baywatch-bekantingen Billy Warlock tar på sig en roll i denna skräckfilm från 1989.
Hans rollkaraktär tycker det är något underligt med hans föräldrar och syster.
Han känner sig inte hemma bland den övre societeten som familjen vurmar för.
En paranoia som följer honom, och diskuteras med en psykolog, som även han beter sig lite underligt.
Systerns pojkvän David (Tim Batell) börjar bete sig konstigt och våldsamt mot systern och Billy anar oråd.
Även börjar en vacker ung dam att flirta med honom på skolan, och mystiken tätnar.
David lyckas övertala Billy att lyssna på ett band han spelat in i hemlighet av Billys familj.
Efter viss övertalning, och en viss skepsis börjar Billy tro på det han hör på bandet.
Det är en incestuös inspelning, som även antyder att Billy kanske inte är den son han trott han varit.
När sedan David dör i en bilolycka och bandet mystiskt förvandlas till en helt annan inspelning är måttet rågat.
Billy bestämmer sig för att prata med den mystiska damen på skolan och reda ut alla frågetecken.
Vad han får veta om sin incestuösa familj är kanske inte det man först skulle ana.
Det som sker i den övre samhällsklassen ger en ny betydelse till att de rika lever på de fattigare.

Den sista kvarten i Society är något av det mest underliga, skeva och udda sexuella som skådats sen Saló i stort sett.
Brian Yuzna med hjälp av effektskaparen Screaming Mad George spar inte på krutet och det är absolut inget för den med vek mage.
Det är incestuöst, det är slemmigt, blodigt, lemmar som smälter samman och allt man inte ens kan fantisera ihop.
När jag såg filmen som yngre tyckte jag den var lite fattig, och inte engagerade mig så värst.
Men att se den nu, 20 år efter att den gjordes blev en helt annan film.
Det är absolut inte livsomvälvande, men är helt klart värd att titta på, både en och flera gånger.
Det är lite pajigt på sina håll, men en underlig politisk vridning på grundstoryn är väldigt välkommet.
Precis som i redan nämnda Saló ges ju ingen direkt smickrande bild av överklassen, och ordet "butthead" ges en helt ny sinnesbild.
Billy Warlock känns okej trovärdig i rollen som sportkillen och man ska inte låta hans Baywatch-medverkan ligga honom till last.
Effekterna är som sagt något annorlunda, men man kan känna igen Screaming Mad George stil.
Det är en extremt surrealistisk och stundtals feberdrömsliknande atmosfär på filmen, också det välkommet.
Överlag en film som är väl värd tiden, och kanske faktiskt kan komma att snurra i spelaren fler gånger.
En tyvärr lite bortglömd godbit, med mer än en överraskning i bagaget.