976-Evil

Title: 976-Evil
Year: 1988
Dir: Robert Englund
Review: M Original
****
Once you've been to hell, everything else pales in comparison!

En uppmaning för oss att hålla tassarna från att ringa telefonflåsare för 19.99 i minuten signerat Robert Englund.
Vi får följa Hoax (Stephen Geoffreys aka Sam Ritter, känd ifrån mer lättklädda och inträngande filmer av det homosexuella slaget), som är en nördig tonåring.
Han ser upp till, och försvaras av sin kusin Spike (Patrick O'Brian) som bär skinnjacka, kör motorcykel och är en allmänt hård kille.
Spike spenderar sin lediga tid med att spela poker och ringa ett 976-nummer för att få råd och tips om vardagen, ett mörkermagiskt horoskop.
Både Hoax och Spike lever i Hoax mammas hus, och hon är en religiös fanatiker som ogillar båda killarnas leverne.
Hoax är avundsjuk på Spike som är en hård kille, som dessutom får ihop det med den vackra Suzie (Lezlie Deane).
Ett gäng på skolan gör livet surt för Hoax, och Spike tvingas gå emellan.
En kväll hittar Hoax numret som Spike brukar ringa till, och tar chansen.
Det visar sig vara ett direktnummer till helvetet, och Hoax kropp blir besatt av en demon.
Hoax går ut med Suzie, och de båda fattar tycke för varandra ända tills gänget dyker upp och förstör Hoax chanser till kärlek.
Förargad och förudmjukad vill han skrämma Suzie, så han ringer 976-Evil för att få råd.
Men demonkraften går ej att hejda så hon dör och efter detta blir han alltmer uppslukad av djävulens styrka.
Nu ska både gänget som mobbar honom, hans mor, Spike och resten av världen se upp.

976-Evil har många förtjänster, men en stor förlust.
Storyn är bra, skådespelarna är inte dåliga, effekterna är underhållande och stämningen är allmänt lite rutten.
Men det som förstör så mycket är slutsekvensernas tackiga oneliners, som förstör en annars rätt elak film.
När Hoax mer och mer blir besatt så ökar också användandet av onödiga pajiga oneliners.
Från att ha varit en fartfylld 80-tals skräckstänkare så sjunker skeppet snabbt ner i "slag på virveln"-skämt träsket.
Den lyckas dock hålla sig flytande mycket på grund av en rad rätt elaka mordscener och att nörden faktiskt får ge igen på sina plågoandar.
Sådant är alltid välkommet, på film som i verkligheten.
För oss som minns 071-numren är filmen en nostalgisk påminnelse om när man tjuvringde diverse nummer i den långa rad nummer och tjänster man kunde hitta i kvällsblaskan.
Allt ifrån de stönande kvinnorna, via en Ding Ding Värds telefonnyheter, till Heta Linjen där man satt och skrek till Spåtanter.
Så att det skulle finnas en direktlinje som sade sig gå direkt ner till Helvetet ser jag inte som omöjligt.
Utöver att föra en tillbaka till ungdomens busringande dagar fungerar 976-Evil som en okej 80-tals skräckis, men betyget hade blivit högre utan one-liners.
Man kan skönja lite samma stil på vissa av scenerna som från A Nightmare On Elm Street-serien, och även återfinns Lezlie Deane i Freddy's Dead från 1991.
En godkänd film som har högre tempo och mer intresse första timmen, än sista halvtimmen.
Synd, för den börjar väldigt lovande och hade utan de framkrystade skojerierna kommit längre upp på bra-listan än vad den gör.
Sevärd, men bitvis väldigt pajig, och inte på det bra sättet.
Kom en uppföljare 1992, där Patrick O'Brain repriserar sin roll som Spike.
Efter 976-Evil övergick Stephen Geoffreys till att göra hardcore gay porr, men återvände till skräckgenren 2007 i Sick Girl.
Robert Englund regisserade en film till efter 976-Evil och några avsnitt av tv-serien Freddy's Nightmares.