The Hills Have Eyes

Title: The Hills Have Eyes
Year: 1977
Dir: Wes Craven
Review: M Original
****

Att öppna upp karriären med Last House On The Left är starkt, att följa upp med The Hills Have Eyes är makalöst.
Två av de starkaste filmerna i genren på 70-talet, och de håller sin starka position fram till dessa dagar.
I The Hills Have Eyes får vi följa en familj på husbilssemester, och när de ska korsa en stor öken går det galet.
De varnas från att köra av från huvudleden, men chansar ändå att köra igenom de vidsträckta landskapen av brännande öken.
Big Bob Carter chansar och kör vad de tror är en genväg, men kraschar då husbilen och är strandsatta i ökeninfernot.
I bergen stryker en grupp vildsinta, inavlade kannibaler omkring, och de har koll på att familjen är fast.
När Big Bob och Doug ska försöka hitta hjälp blir mardrömmen verklighet.
Big Bob blir korsfäst, och familjen kan enbart se på när kannibalerna tänd eld på honom.
Vid husbilen stryker kannibalerna omkring, och till sist går de til attack.
Dottern i familjen våldtas, mamman blir skjuten och den lilla bebisen tas med av kannibalerna till deras matlager.
Männen i familjen måste nu slå tillbaka mot gruppen av inavlade, sadistiska kannibaler som levt åratal på den övergivna atombombstestplatsen.
The lucky ones dies first....

The Hills Have Eyes har den där ruttna och skitiga känslan man får i 70-tals skräckfilmerna.
Precis som i Last House On The Left, Texas Chainsaw Massacre och även actionstänkaren Death Wish är det närgånget, smutsigt och svettigt.
Kannibalerna ser ut som man tror att inavlade och strålskadade människor skulle kunna se ut.
Djurhudar som kläder och en stor aptit på vad som än korsar deras väg.
Familjen de attackerar förvandlas sakta men säkert till en hämndlysten grupp, inte helt olikt familjen i Last House On The Left.
Den obehaglige, men i intervjuer genomsympatiske Michael Berryman, är lysande som medlem av kannibalfamiljen.
Filmen har en riktigt obehaglig känsla från första till sista filmruta, och jag anser det hänga på den redan nämnda skitiga känslan man får.
Bilden är lite repig, färgerna är lite smetiga, dock utan att få det där plastiga utseendet nyare filmer filmat med billigare kameror får.
Inspelat på plats i en öken, så skådespelarna svettas, blir skitiga och slår sig på riktigt, inget fejkat.
De som känner mig vet att jag alltid talar mig varm om 70-talets filmflora, och The Hills Have Eyes är inget undantag.
Skräcken för att bli strandsatt hjälplös i en fientlig natur är mänskligt, och det spelar Craven bra på, precis som Hooper gjorde i Texas Chainsaw Massacre.
Närmast att komma till den känslan de senaste åren var kanske den australiensiska Wolf Creek (2005).
Att se sina nära och kära plågas och dödas är nog en mardröm för de flesta, och det fångas också perfekt i The Hills Have Eyes.
Att Wes Craven inte riktigt lyckats åstadkomma något liknande mästerverk likt de två nämnda filmerna i inledningen och A Nightmare On Elm Street är synd.
Likt John Carpenter hade han modet att göra filmer som inte klappade dig på kinden utan slog dig i ansiktet med en blöt stekpanna.
Men modet försvann lite på vägen, även om faktiskt Scream har en del roliga stunder för oss skräckfantaster, men lika modigt och påträngande blev det inte igen.
The Hills Have Eyes fick en framstressad uppföljare, och även 2 hemska remakes från 2006 och 2007 som ska undvikas till fullo.
Dubbeldisk DVD'n från Anchor Bay innehåller förrutom filmen en dokumentär om filmen, plus den utomordentliga dokumentären The American Nightmare.
The Hills Have Eyes kommer alltid att vara på toppskiktet av skräckfilmer, och ska finnas i varje seriös filmsamling.