Bloodsucking Freaks

Title: Bloodsucking Freaks
Year: 1976
Dir: Joel M. Reed
Review: M Original
****

Minns ni Colosseum?
Där människor bevittnade dödandet av människor som underhållning?
Har ni någonsin önskat att detta skulle ske även i vår tid?
Välkomna till Sardus teater för det makabra.
I en unken lokal någonstans i New York visar Sardu med hjälp av sin medhjälpare Ralphus föreställningar där människor torteras och dödas.
Allt är på låtsas tror publiken, men man blir snart varse om vad som egentligen försigår.
Sardu kidnappar unga kvinnor, och en och annan recensent som inte gillar showen de får.
De kvinnor som inte torteras inför den oanade publiken går åt till rika män i källaren.
I en av dessa källarscener får vi också svar på varför filmen heter som den gör.
När en footballspelares kvinnosällskap försvinner börjar han ana oråd.
En polis som försöker pressa Sardu på pengar är också inkopplad när han letar efter sin kvinna.
Sardu och Ralphus fortsätter, trots polisnärvaro sina expriment och lekar i källaren, ända till det annorlunda slutet.
Ett slut där allt vänds upp och ner, och man aldrig mer kommer sukta efter en macka med korv på.

Troma har genom åren gjort sig kända för att ge ut de lökigaste av lökiga filmer.
Bloodsucking Freaks är en av de filmer som inte riktigt faller in i den kategorin, iallafall inte fullt ut.
Här får vi en stor dos De Sade, om än paketerat i en Anton LaVey-liknande figur och en dvärg.
Det är kvinnor inlåsta i en källare, naket, kasta pil på kvinnor och göra elchocker i bröstvårtor bland annat.
Hela filmen är smutsig och disturbing på det där sättet som många 70-tals filmer var, och som filmer inte är längre.
Hostel och liknande nyare "skräckisar" har lånat många grepp från denna, utan att för den sakens skull lyckas få det lika obehagligt och vridet.
Skådespeleriet haltar rätt ordentligt på sina håll, men lyckas på något smidigt sätt undvika total paj.
Nakenkvoten i filmen är nära på 100%.
För oss som läst lite av Markis De Sade finner vi som redan nämnts många gemensamma nämnare.
Både från markisens egna förehavanden, men också från hans böcker som har sadism och sex som fokus.
Sardu uttalar till och med sadism sade-ism, för att ytterliga befästa vinken till markisen.
Filmen är relativt osmaklig med en rad scener som får den veke och blyga att vända bort blicken.
Man ser tydligt var nyare skräckfilmer lånat en mängd av sina försök till extremer ifrån, och då gjordes dessa redan 1976.
70-talet är som den uppmärksamme läsaren av denna blogg märkt något av en favorit för eder skribent.
Jag skäms för att erkänna att jag inte sett denna film innan, och jag vet att jag kommer återvända till teatern.
Helt klart på toppen av den otroliga mängd filmer som Troma släppt genom åren.
Med sin vridna story, sina s&m-scener, sina udda karaktärer och ett minnesvärt slut är detta något för alla fans av den udda skräcken.
Kanske ingen film som letar sig in på den stundande topp10 listan signerad True Originals, men likväl värd att se.