Saló - 120 Days of Sodom

Title: Saló - 120 Days of Sodom
Year: 1975
Dir: Pier Paolo Pasolini
Review: M Original
****

Filmatiseringen av libertinen Markis De Sade's ökända bok Le 120 Journées De Sodome från 1785.
Pasolini bytte ut den plats och den smala tråd av humor som Markisen hade med i boken.
Filmen kretsar kring 4 högt uppsatta herrar, som kidnappar ett stort antal flickor och pojkar och för dem till ett avlägset slott.
På slottet utsätts ungdomarna för de 4 fascistiska libertinernas lustar och pervesioner, av allehanda slag.
Runt de 4 libertinerna kretsar också en grupp prostituerade som berättar historier för att egga de 4.
Under filmens gång följer vi som åskådare ett underligt bröllop, perversa lekar, berättelser, det extremaste av utnyttjande och ännu mer där till.
Libertinerna turas om att få sitt lystmäte, och även kräva saker av ungdomarna.
Allt djupare kastas vi ner i det dekadenta och perversa livet på det igenbommade slottet ända till filmens klimax.

Markis de Sade namngav sadism, satt fängslad stora delar av sitt liv för pervesion, våldtäkt, blasfemi och för förgiftning.
När han skrev Le 120 Journées De Sodome satt han fängslad och skrev boken på en 12 meter lång toalettrulle.
Boken är perverterad, osmaklig, underlig, skev och fruktansvärd, samtidigt som den är mörk rolig, fyndig och samhällskritisk.
De Sade var trots sin mycket underliga syn på många saker en intelligent person med skarp kritik mot makten och framförallt kyrkan.
Pasolini var extremt politisk och hatisk mot fascisterna i Italien och i resten av världen.
När han skrev manuset till filmen flyttade han historien till Saló, som var fascisternas sista fäste.
Filmen utspelar sig även mot slutet av andra världskriget, när slaget är förlorat.
Där De Sade på ett makabert skämtsamt sätt gjorde narr av överheten är Pasolini mer kritisk och skarp.
Ingen humor, utan bara utmålandet av den våldtagande, skitätande, pissdrickande, sodomerande makten som skövlar offer bland de svaga.
Saló är en plågsam film, som får även den mest vana att stundtals vilja vända bort blicken.
Det är klaustrofobiskt, mardrömslikt och så smutsigt att man känner smaken av damm i munnen.
De 4 huvudrollerna är gjutna i sina roller, för de ser ut som den bild man har av en bunt pedofiler.
Man kan se Saló som en politisk film, och den blir lite enklare då än bara se den som en perverterad film om 4 mäns ultimata fantasi.
Där boken lite tappar fart och blir långrandig är filmen som en spark rakt i ansiktet.
Filmen bannlystes, censurerades sönder och Pasolini blev mördad snart efter filmen färdigställts.
Än idag är det en av de starkare filmerna jag sett, på mer än ett sätt.
Vid slutscenerna är man helt urlakad och ser inte ens de absurda i den klänningsprydda dans de 4 libertinerna gör.
Svårt att säga om det är det bästa eller sämsta man sett.
Att betygsätta Saló är omöjligt, för det känns som mer än en film.
Det är en allegori över alla de hemskheter som människor i krig och förtryck utsatts för, och kan även handla om kapitalismen av idag.
Det är enkelt att kasta skit på filmen, men den är ett starkt inlägg och djupt politisk.
Man ska tänka sig för en gång innan man ser den, men känner man att man klarar det ska man absolut se den.
En av filmhistoriens mest omdiskuterade, hatade och bespottade filmer.