The Taking Of Deborah Logan (2014)

Title: The Taking of Deborah Logan
Year: 2014
Dir: Adam Robitel
Review: M Original
***

Man börjar komma tillbaka efter alla bukfyllor runt jul och nyårshelgen.
Man orkar släpa upp sin sargade lekamen från sofflocket, och vad bättre då än att se på lite film?
Inte mycket bättre än det säger jag.
Blivit tipsad om att The Taking Of Deborah Logan skulle vara värd att spana in.
Hittade den på en streamingsida på internet i bra kvalité och startade den för att se om tipsandet höll.

Alzheimers är en hemsk sjukdom som drabbar inte bara personen som får den utan också alla i dennes närhet.
Mia (Michelle Ang) och hennes team ska göra en dokumentärfilm om sjukdomsförloppet.
De har fått tillstånd att filma och följa Deborah Logan (Jill Larson) som uppvisat symptom på sjukdomen.
Hon och hennes dotter Sarah Logan (Anne Ramsay) intervjuas och följs i vardagen med allt vad det innebär.
Deborah visar tecken på paranoia och en del aggressioner, plus att hon förlägger saker och ting.
Hon tycks se saker som de andra inte ser, vilket hör till sjukdomsbilden enligt en läkare.
Filmteamet installerar kameror som filmar dygnet runt och överallt i huset och snart börjar det bli mystiskt.
Deborah går i sömnen, tycks sväva upp på köksbänkar och annat lurt.
Men är det verkligen sjukdomen som gör Deborah så underlig, eller är det något annat som lurar i mörkret?
Filmteamet och Sarah börjar forska lite och hittar ledtrådar som kan leda dem mot något helt annat än de först trodde.

Plocka fram den gamla malpåsen som alldeles för många varit och fingrat i de senaste 15-20 åren.
Alla klichéer och beprövade knep som finns ligger och bara väntar på att få Hollywoods svettiga fingrar om sig i den där påsen.
The Taking of Deborah Logan är inget undantag, utan plockar flera saker ur påsen till mitt stora missnöje.
Storyn känns... ja, kanske inte fräsch, men alzheimers är ju en ovanlig deltagare i rullar som dessa.
Men det är väl ungefär det enda med filmen som jag ser som något positivt.
I övrigt är det inte mycket som får mitt blodtryck att nå nya höjder.
Men självklart försöker filmskaparna få min bakdel att lämna soffkudden med ständiga jump scares.
Jag är allergisk mot det som det är, men här blir det ännu mer pajas då de är förannonserade som en rea på Elgiganten.
Det är en av många dammiga sakerna som plockats upp ur malpåsen.
Släng på ett högt ljud och någon som dyker upp snabbt i bild eller vänder sig om så är man hemma.
Nej, det funkar inte och det förtar så enormt mycket från de scener som faktiskt skulle kunna blivit obehagliga om de tagits hand om på rätt sätt.

Just det, mitt i all trötthet som uppstod då jag blickade denna film glömde jag säga att det är självklart en "handhållen" film.
Självklart med allt vad det innebär i form av skak, konstiga klipp och allt annat som gör att man önskar att den genren skulle gå sin egen död till mötes omgående.
Det som med ett fåtal filmer var en fräsch grej som hade potential blev snabbt bara tröttsamma knep att göra film på.
Jag dyrkar Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980), hade kul med Cloverfield (M. Reeves 2008) och tyckte att Blair Witch Project (E. Sanchéz 1999) var ganska fräck när den kom.
Kanske någon eller några till som funkar, men det är en filmidé som borde ha begravts efter ett par rullar eller iallafall inte blivit var mans egendom.
Det har blivit så urvattnat att man inte ens höjer ett ögonbryn längre när den där ljudsmällen kommer.
The Taking of Deborah Logan har på detta plan verkligen parkerat på botten av tunnan.
Det är så extremt trött och oengagerat, och detta i kombination med ett överlag dåligt skådespeleri blir det verkligen en gäspfest utan någon som helst underhållning.

Storyn då?
Som jag skrev innan, alzheimers är inte något jättevanligt att stöta på i en sådan här film.
Däremot är allt annat precis vad man väntar sig och den slutar precis som man kan tänka sig.
Det kommer inga överraskningar och man börjar ganska omgående att snegla mot klockan för att se hur länge man sett.
Man har sett allt innan göras mycket bättre, det som utvecklar sig har man sett innan och slutet har man sett innan.
Effekterna är inte något att hänga upp i årets kommande julgran heller.
Skådespelarna känns inte trovärdiga utan det styltar omkring och allt ska verka otäckt medan man själv kommer på sig med att tänka på vilka räkningar man inte betalt än.
Det är inte någon karaktär man känner något extra inför, vilket jag tror man hade kunnat göra inför Deborah och hennes fruktansvärda sjukdom om filmen inte varit så rutten.

Svårt att skriva en recension som inte bara blir att jag sitter och kräks galla över filmen.
Men, det går tyvärr inte göra mycket annat.
The Taking Of Deborah Logan är en snarkfest där alla saker man gillar med skräck har snytits i, torkats med i ändalykten och kastats på soptippen.
Det är ruskigt oengagerat, trött och den bjuder på exakt noll överraskningar förpackat i skakig kamera och suddiga effekter.
Vissa filmer kan jag ändå förstå att andra människor kan tycka är bra även om jag inte gör det, men den här ser jag inte hur någon kan gilla.
Det finns liksom ingenting som är värt med den alls.
Känns nästan som att man önskade en släng av alzheimers så man kunde glömma bort denna bilkrock till film.
Där 2014 chockade mig med två riktigt bra filmer så visar den här att de var nog bara en lyckoträff och att den nutida skräckgenren tyvärr ofta blir platt fall rakt ner i gödselbrunnen.
Som sagt, rekommenderar inte denna till någon och hoppas att vi aldrig mer får se en skakig "dokumentär"-skräckfilm som är såhär rutten.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: *
- Skådespeleri: *
- Helhet: *