Masters Of The Universe (1987)

Title: Masters Of The Universe
Year: 1987
Dir: Gary Goddard
Review: M Original
***

Hoppar in i tidsmaskinen till en tid då mina tänder hade glugg, mitt ansikte var slätt och min mage inte byggd av chips.
Jag belamrade mitt pojkrumsgolv med Masters-figurer, Masters-tidningar och vid besöken till lokala videouthyraren så slank det ofta med någon av de tecknade filmerna om de samma.
Det började skrivas i tidningarna om att Sveriges egen Dolph Lundgren skulle porträttera He-Man på vita duken.
Behöver jag säga att mitt 8-åriga jag var exalterad bortom sans?
Det är alltså med en nostalgisk känsla i prick varenda cell i kroppen jag laddar i Masters Of The Universe i DVD-spelaren.

På Eternia har Skeletor (Frank Langella) med hjälp av en underlig sorts nyckel lyckats att ta kontroll över slottet Grey Skull.
Han håller också Grey Skulls inneboende häxa (Christina Pickles) fången och vill komma åt hennes krafter.
Detta kräver dock att saker i deras kosmos är i linje med varandra.
Utanför slottets väggar försöker He-Man (Dolph Lundgren) komma på hur han ska återta kontrollen över slottet och hindra Skeletor från att få krafterna.
He-Man i sällskap av Man At Arms (Jon Cypher) och Teela (Chelsea Field) träffar figuren Gwildor (Billy Barty) som visar sig vara skaparen av den mystiska nyckeln.
Det visar sig också att han har en andra likadan nyckel fortfarande i sin ägo som Skeletor vill få fatt i.
När den aktiveras förflyttas He-Man och hans kamrater till Jorden, och efter dem följer några av Skeletors kumpaner.
Väl på Jorden får ungdomarna Kevin (Robert Duncan McNeill) och Julie (Courtney Cox) fatt i nyckeln innan He-Man.
I tron om att det är något slags nytt fräckt musikinstrument trycker de på knapparna, och plötsligt befinner de sig mitt i ett kosmiskt äventyr som spänner över två olika världar.

Som sagt, nostalgin är ju på hög nivå när jag sitter i soffan och ögnar denna film.
Ibland kan ju nostalgin vara en käpp i hjulet, då man minns filmen som mycket bättre än vad den faktiskt är.
Ett sådant tydligt exempel är ju Howard The Duck (W. Huyck 1986) som visade sig vara riktigt röten när man såg den nu.
Masters kommer jag dock ihåg att jag ändå var lite besviken på när den kom.
Kan inte sätta fingret på exakt vad det var, men tror att det rörde att de i långa stunder av filmen är på Jorden.
Detta rimmar illa med serien och de tecknade filmerna, och känt sen gammalt är ju att jag är extremt petig med sådana saker när jag ser på filmer och serier som baseras på exempelvis då andra böcker, serier eller tidningar.
Jag tror dock att jag tycker filmen känns "bättre" nu när jag ser den än när jag var yngre.
Den är absolut inget mästerverk och har inte åldrats lika bra som exempelvis äventyrsstänkaren Beastmaster (D. Coscarelli 1982), som fortfarande är riktigt vass.
Men när man vigt sitt liv åt att i stort sett dagligen se någon film, och då ofta de som kallas b-filmer har man lärt sig se förbi vissa sådana fel och brister.
När jag ser filmen nu förstår jag också varför de valde att sätta mycket av filmen i "den vanliga" världen.
För effekterna och utseendet på Eternia är inte optimalt.

För att nämna effekterna lite mer är det väl den största bromsklossen för filmen egentligen.
Manuset är ganska roligt och bjuder upp till dans på äventyrsrotundan måste jag säga.
Tillika är inte skådespelarna dåliga, och behöver inte skämmas för sina insatser på något sätt.
Det finns en viss karaktärsutveckling även om den är sparsam, men man får lite bakgrundshistorik till personerna på jorden.
Speciellt rör det Courtney Cox's karaktär Julie.
Visst kastas man in i äventyret ganska omgående, och är man inte bekant med He-Man alls kan jag tänka mig att det blir lite rörigt.
Rekommenderar därför att man ser de gamla guldserierna, alla finns tillgängliga på DVD såklart.
Eller om man har tur och ramlar på de gamle serietidningarna ska man självklart lätta på lädret och inhandla dem.
Har läst i efterhand att filmen inte baserades på serierna eller de tecknade filmerna, utan enbart utifrån leksakerna som Mattel släppte.
Tycker ändå man ska kolla upp serierna och filmerna för lite bakgrundskoll på karaktärerna.

Själva storyn i filmen är det inget större fel på, det är en ganska bra "resa mellan världar och stöka"-story.
Även skådespeleriet är rätt bra, och skådespelarna fungerar bra.
Några av dem är ju de facto bra skådisar som inte missköter en film man kan tänka att de kanske inte tog sig an med förhoppningen att vinna en Oscar.
Men effekterna drar tyvärr ner helhetsintrycket som nog annars skulle bli högre.
Det ser inte bra ut till stora delar, flygscenerna speciellt ser riktigt tråkiga ut tyvärr.
Det känns som att budgeten kanske spelat in i detta, då andra samtida och tidigare filmer har riktigt bra flygscener och andra effekter.
Vissa av maskerna är inte heller så trovärdiga tyvärr vilket också gör att mitt vuxna jag kopplar på det kritiska ögat lite mer än vad jag vill egentligen.
Känns inte rätt, men det kritiska går inte alltid att stänga av tyvärr och då främst inte när det gäller en film med intentionen att vara en bra effektfilm.
Är ju skillnad om man ser en film gjord för ett burgarmål och skosnören till effekter, men här håller det inte med dåliga effekter tyvärr.
Det är synd, för den har alla ingredienser för att vara en riktigt kul rulle, men faller lite på grund av effekterna.
Missförstå mig inte, den är fortfarande kul men tappar i betyg tyvärr.

Överlag är Masters Of The Universe en kul film, men lite trista effekter.
Kan man se förbi de pappriga flygsekvenserna och lite halvtråkigt gjorda miljöerna är Masters ändå ett bra äventyr.
Jag känner en pepp infinna sig att lägga mig på närmsta soffa och läsa serietidningar dagen lång.
Växte du upp med He Man eller någon av de andra serierna i samma skola så tror jag du kommer få en kul stund med filmen, trots effekterna.
Det är en nostalgisk resa man gör trots allt.
Är du inte bekant med det och tycker att de senaste tio-femton årens äventyr är det bästa som gjorts tror jag du ska hålla dig borta dock.
Effekterna som sagt är inte top notch, men det är ett äventyr och jag tycker det är roligt att se om den nu.
En varm nostalgisk känsla, och samtidigt ett vemod infinner sig när jag ser Masters.
Är ju inte annat än att man ibland saknar att vara liten...

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ***